Brabbins & Elgar

Ingvar Lidholm har ofta kallats ”en musikalisk kameleont”. Hans tidigaste verk är väldigt nordiskt färgade, med lyriska toner som för tankarna till tonsättarkollegor som Lars-Erik Larsson, Carl Nielsen och Jean Sibelius. Men allteftersom fler inspirationskällor lades till förändrades hans tonspråk och genom åren tillkom nya tekniska grepp och variationer. 

Verket Kontakion skrevs 1979 som ett beställningsverk för Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm, då de skulle på ett gästspel i Sovjetunionen. Titeln är på grekiska och syftar på en hymn inom grekiskortodoxa kyrkan som sjungs till de dödas minne. Därför har verket ibland också uppfattats som en dödsmässa. Trots att verket inte innehåller några röster kan man ibland uppfatta klangen från en rysk kyrkokör.   

Verket börjar med skärande dissonanser som är så typiskt för Lidholm. Men dessa dissonanser förvandlas och utvecklas under styckets gång till harmoni och enkelhet. Det går att höra en från början antydd melodi som allteftersom friläggs mer och mer och får en nyckelroll.  

Lidholm skrev aldrig någon solokonsert men var alltid intresserad av den dramatiska färgningen när individen ställs mot kollektivet. Därför lyfte han ofta fram enskilda röster ur massan, instrument som fick strofer eller repliker och på så sätt renodlades från den stora orkestermassan. 

Som ett tillägg till sin opera A Village Romeo and Juliet skrev Frederick Delius orkesterstycket The Walk to the Paradise Garden. Stycket skulle gestalta de unga älskandes enda lyckliga stund, när de tillsammans, alldeles ensamma, finner en paradisträdgård där de kan få vara så kära de någonsin kan vara, utan de rivaliserande familjernas bråk och strider.  

Orkesterstycket fick ett längre liv än operan och anses av många som det främsta Delius skrivit. Det går att se The Walk to the Paradise Garden som en tondikt, där motiv från operan, och berättelsen om det ödesdömda unga kärleksparet, flätas samman till en suggestiv beskrivning av kärlekens makt och familjehederns förkrossande konsekvenser. 

I tio års tid gick Elgar och funderade på sin första symfoni innan han satte sig för att skriva ner den. Han bars av en tanke att, likt det Beethoven hade gjort i sin Eroica-symfoni, hylla en av tidens stora hjältar. I detta fall General Charles George Gordon, en brittisk officer som ansågs vara en hjälte i Krimkriget och som ledde Storbritanniens kinesiska kolonialkompani ”Den evigt segrande armén”. Elgar övergav dock denna tanke, då han kom fram till att ”Musik som konst är bäst när den är enkel och utan någon förklarande beskrivning”.  

Symfonin hade sin urpremiär i Manchester 3 december 1908 där den dirigerades av Hans Richter, som även var den person som Elgar dedikerade symfonin till med orden: ”Till en sann konstnär och en sann vän”. Inför första repetitionen med orkestern sade Richter ”Mina herrar, låt oss nu repetera den största symfonin i vår tid, skriven av den störste kompositören i vår tid”. 

Symfonin blev en omedelbar succé både hos publik och kritiker, och Elgar hyllades som nytänkande och modern med stor respekt för sina föregångare. Men verket hyllades också för sin skönhet, energi och mänsklighet. Ett verk för framtiden som kommer att klara kommande generationers krav på god musik! 

Symfonin är skriven i cyklisk form med återkommande teman. I första satsen hörs ett ofullbordat nobilmente-tema som återkommer och fullbordas grandiost i sista satsen, efter ett antal variationer i mellansatserna. Man kan misstänka att en viss filmmusikkompositör har lyssnat både en och två gånger på denna symfoni, då det i andra satsen känns igen ett tema starkt förknippat med den astmatiska hjälmbäraren Darth Vader.