Sibeliusfestival #3

Första satsen börjar i folkton med tunga, gungande dansrytmer. Det är stormig och bråkig musik. Ljudbilden är mäktig trots att tonsättaren har valt att skriva för en reducerad orkester. Han har tagit bort harpan, tuborna, tredjetrumpeten och allt slagverk förutom pukorna. Andra satsen är lika enkel som briljant, och utgörs av en kärleksfull meditation över en nostalgiskt laddad melodi. I finalsatsen är bråkigheten tillbaka. Fragment av melodier, idéer och tempi flyger genom luften. I mitten av satsen börjar de olika beståndsdelarna falla på plats. De låga stråkarna formulerar en melodi som gradvis sprider sig till resten av orkestern och utvecklar sig till en mäktig fanfar.

Symfoni nr 3 satt långt inne för Sibelius. Han jobbade på den under nästan tre år. Arbetet tvingade honom att skjuta upp ett hedrande framträdande på Royal Philharmonic Society i London på våren 1907. Symfonin uruppfördes i Helsingfors den 25 september samma år.

1908 opererade Sibelius bort en tumör från strupen och tvingades ge upp både alkoholen och cigarrerna. De kommande åren var en kamp mot åtrån efter dessa älskade njutningsmedel, och den pågick i högsta grad under arbetet med Symfoni nr 4, 1910-11. Han skildrar lakoniskt kvalen i sin dagbok. Den 16 augusti 1910 har han kört fast, men konstaterar att ”med tobak och vin” hade han nog kommit vidare. En tid senare: ”Saknar enormt cigarrerna! När skall denna kamp vara utkämpad?” Han känner sig för jämnan ur gängorna, eller ”aus”, som är hans stående uttryck för detta sinnestillstånd, och han ifrågasätter sig själv som konstnär: ”Är jag verkligen ingenting annat än en ’nationalistisk’ egendomlighet?” Den 9 januari 1911 utbrister han ”Min konst ropar efter vatten. Att släcka med eller vattna?!” Och den 11 mars: ”Vidare jordevandring! Arbetar på sinfoniens slut”, och slutligen, den 2 april: ”Sinfonin ’färdig’. Jacta alea est! Måste!”

Symfoni nr 4 är ett gåtfullt och djupt berörande verk. I jämförelse med de föregående symfonierna utgör satserna i tydligare utsträckning delar av en helhet. Inledningen präglas av mörker med låga, famlande stråkar. Fem, sex minuter in i satsen är det som om musiken träder in i ett limbo, ett gravitationslöst och skräckinjagande ingenstans. Pukorna bankar desperat på dörren, som för att ruska liv i musiken, och till slut kommer den till sans igen. Andra satsen är ljusare med sitt inledande oboesolo, medan den tredje åter rör sig mot det mystiska. Sista satsen skiftar tvärt i olika temperament, men i slutet ljuder åter de låga stråkarna från inledningen.