Sibeliusfestival #1

Det här är den första symfonin som skrevs i en enda sammanhängande sats. Efter drygt fem minuter kommer ett himlastormande och hjärtevärmande klimax som övergår i ett vackert och enkelt tema för trombon. Melodin påminner lite om en sång ur musikalen Spelman på taket, där huvudpersonen Tevje ställer frågan ”Do you love me” till sin hustru Golde, och återkommer senare i symfonin.

Redan 1917, innan han påbörjat Symfoni nr 6, skriver Sibelius i sin dagbok att han har det som skulle bli Symfoni nr 7 i huvudet. Under de kommande åren benämner han verket som en av ”orkestersakerna” som han måste ta itu med och flera gånger som ”detta nya”. När han den 1 mars 1924 noterar att verket blivit klart under natten, benämner han det som Fantasia sinfonica I. Följande år införlivade han den dock bland sina symfonier som nummer sju.

Han började på en åttonde och kom en bra bit på vägen. På en konsertaffisch från London 1932 framgår att den kommer att framföras vid en konsert den 4 juli om den är färdig. Men det blev inget. Sista dagboksanteckningen om symfonin är från september 1943, elva år senare. Faktum är att det nästan inte blev något alls efter Symfoni nr 7. De sista trettio åren av sitt liv (han blev 91 år) innebar musikalisk tystnad från den store kompositören. Alla spår av Symfoni nr 8 förstördes.

Sibelius fyllde 34 år under arbetet med sin första symfoni. Komponerandet pågick under senare delen av 1898 och våren 1899, och han hade vid det laget skrivit mängder av musik för olika kammarsättningar, kör och soloröst. Under arbetet med första symfonin uppstod stor politisk oro i Storfurstedömet Finland, när den ryske tsaren i februari 1899 drog in det finska parlamentets rätt att stifta lagar. Av denna turbulens och nationella ilska gentemot Ryssland märks väl knappast något i Symfoni nr 1 – men samma år skrev Sibelius det starkt patriotiska stycke som senare skulle bli känt som Finlandia.

Symfoni nr 1 är uppbyggd efter klassisk modell med fyra satser. Den börjar med ett mystiskt tema i soloklarinett, understödd av en dovt mullrande puka. I slutet av satsen växer ett febrigt crescendo fram, som mynnar ut i märkligt abrupta sluttoner. Den långsamma andra satsen är romantisk och passionerad, men innehåller ett spännande, mörkt avsnitt av kaos och oro. Sedan följer ett scherzo som domineras av låga stråkar, pukor och strama melodier från träblåset. Finalen inleds med samma tema som ljöd i klarinetten i början av symfonin, fast nu med stråkar och en helt annan intensitet och innebörd. Satsen blir en utdragen och gripande kamp mellan konflikt och försoning.