Sibeliusfestival #2

”Sjätte symfonin för alltid doften av första snön i tankarna”, sa Sibelius 1943, två decennier efter uruppförandet. De ljusa klangerna från flöjterna och stråkarna medverkar definitivt till denna krispiga och transparenta känsla.

Symfonin är skriven i en gammal dorisk kyrkotonart – tänk de vita tangenterna på pianot, från D till D. Sibelius var visserligen en religiös man, men skalan är förmodligen främst vald för att den också är vanlig i gammal finsk musiktradition.

Första och andra satsen har något rastlöst över sig, stråkarna ligger ofta och dallrar i bakgrunden och båda satserna slutar med frågetecken, snarare än punkt. Tredje satsen är ett scherzo, som också präglas av oro i stråkarna, men i sluttakterna träder det dittills nedtonade bleckblåset in och sätter ett mäktigt utropstecken.

Finalen börjar med en ömsint dialog mellan olika orkestersektioner. Den övergår i ett accelererande avsnitt som för tankarna till vilda jaktscener eller slädfärder, men slutet är nedtonat och eftertänksamt.

Sibelius fyllde 34 år under arbetet med sin första symfoni. Komponerandet pågick under senare delen av 1898 och våren 1899, och han hade vid det laget skrivit mängder av musik för olika kammarsättningar, kör och soloröst. Under arbetet med första symfonin uppstod stor politisk oro i Storfurstedömet Finland, när den ryske tsaren i februari 1899 drog in det finska parlamentets rätt att stifta lagar. Av denna turbulens och nationella ilska gentemot Ryssland märks väl knappast något i Symfoni nr 1 – men samma år skrev Sibelius det starkt patriotiska stycke som senare skulle bli känt som Finlandia.

Symfoni nr 1 är uppbyggd efter klassisk modell med fyra satser. Den börjar med ett mystiskt tema i soloklarinett, understödd av en dovt mullrande puka. I slutet av satsen växer ett febrigt crescendo fram, som mynnar ut i märkligt abrupta sluttoner. Den långsamma andra satsen är romantisk och passionerad, men innehåller ett spännande, mörkt avsnitt av kaos och oro. Sedan följer ett scherzo som domineras av låga stråkar, pukor och strama melodier från träblåset. Finalen inleds med samma tema som ljöd i klarinetten i början av symfonin, fast nu med stråkar och en helt annan intensitet och innebörd. Satsen blir en utdragen och gripande kamp mellan konflikt och försoning.