Sibeliusfestival #4

Omständigheterna kring Symfoni nr 5 ger en bra uppfattning om hur älskad Sibelius var i sitt hemland. Verket hade beställts av den finska regeringen inför firandet av hans femtioårsdag den 8 december 1915 – som hade utropats till nationell helgdag. I april 1915 fick han en avgörande impuls till verket: Han fick bevittna hur 16 svanar lyfte från vattnet samtidigt. ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet”, skrev han i sin dagbok. Ur denna upplevelse skapade han det enkla och undersköna svantema som hörs i sista satsen. 

Ett år efter sin femtioårsdag uppförde han en reviderad version av stycket och i april 1919 hade han funnit dess slutliga form. Det var för övrigt under våren 1919 som Sibelius rakade av sitt hår och fick sitt karaktäristiska, kärva utseende.

Symfonin börjar försiktigt med horn och pukor, med ett tema som ligger till grund för hela verkets melodimaterial. I andra satsen formuleras ett tema i dialog mellan pizzicatostråkar och flöjter, som varieras i olika temperament. Den övergår sömlöst i finalen, där svantemat blommar ut efter en minut – men inte nog med det: Ovanpå dessa underbara ekon av svanvingar, har tonsättaren lagt en om möjligt ännu vackrare melodi i träblåset, som en sång. Finalen slutar med sex majestätiska och humoristiska orkesterstötar, som understryker det glädjefulla och festliga sammanhanget kring symfonin.

Ryssland hade fortfarande Finland i sitt grepp när Sibelius skrev Symfoni nr 2. Finlandia hade gjort honom till nationalhjälte och den nya symfonin gick också i heroisk stil, vilket var en av anledningarna till att den blev så väl mottagen. Den börjar med drömska, luftiga stråkar som återkommer flera gånger och sprider värme och nostalgi. Andra satsen inleds med en basgång som, om den hade varit synkoperad, utan vidare hade kunnat ljuda på en rökig jazzklubb på 1950-talet. Ett mörkt fagottema presenteras, en känsla av oro byggs långsamt upp som i slutet av satsen utvecklas till smärta. Ett livligt scherzo tar vid, där violinerna försöker höja stämningen, men motarbetas av bleckblåset som envisas med att påminna om mörkret. Efter ett lyriskt oboesolo leder ett mäktigt crescendo över i finalen. Molnen skingras på ett ögonblick av det triumfatoriska tema som vecklas ut. Några svanar flaxar förbi och profeterar om Symfoni nr 5. Efter drygt två minuter bygger träblåset försiktigt upp en lantlig och vemodig melodi som senare kommer att föra symfonin i mål i en mycket utdragen och gripande stegring. Några avslutande antydningar av triumfmelodin – sedan är allt över