Sjostakovitjs tolva

Den syrisk-amerikanske tonsättaren och oud-virtuosen Kareem Roustom står med ena benet i västerländsk konstmusik och jazz och det andra i olika mellanösterntraditioner. Denna korsbefruktning leder ofta till slagkraftig och djupt emotionell musik. Han har skrivit soundtrack till ett tjugotal filmer och undervisar i komposition vid Tufts University i Massachusetts.

Strange Sea är inspirerad av två dikter där havet framställs som något vackert, men också hotande. Titeln är hämtad från Edith Södergrans Det underliga havet: ”Sällsamma fiskar glida i djupen, / okända blommor lysa på stranden; / jag har sett rött och gult och andra färger, – men det granna, granna havet är farligast att se, det gör en törstig och vaken för väntande äventyr” (utdrag). Den andra dikten, Poeten kan bli en varg, är skriven av den palestinske diktaren Ghayath Almadhoun: ”Ty kropparna vi ser i spegeln tycks närmre än de egentligen är / och de som bär våra själar har ätits upp av ett rovdjur / som heter Medelhavet” (utdrag).

Sjostakovitjs tolfte symfoni komponerades till det sovjetiska kommunistpartiets 22:a partikongress 1961. Den är tillägnad Lenin och uruppfördes den 1 oktober på två platser samtidigt: Leningrad och Kujbysjev. Symfonins undertitel är Året 1917 och den följer ett program som kretsar kring fyra episoder under det revolutionära året. När det gäller Sjostakovitjs programmusik kan det vara bra att hålla i minnet att han var en mycket anlitad filmmusikkompositör, och just i Symfoni nr 12 är det filmiska gestaltandet av skeenden och stämningar mycket tydligt.

Första satsen är lång och dramatisk och har titeln Revolutionära Petrograd. Den skildrar händelserna på gatorna i februari 1917, som ledde fram till tsarens abdikation och inrättandet av en ny, provisorisk regering. Sjostakovitj var tio år gammal och bevittnade bland annat hur en pojke blev nerhuggen av en kosack när en folkmassa skulle skingras. Musiken innehåller mycket dramatik och vrede, och flera revolutionära sånger citeras.

Den långsamma andra satsen är betitlad Razliv, som är namnet på Lenins sommarställe norr om Petrograd, där han planerade den revolution som kom att äga rum i oktober. Den börjar med ett olycksbådande tema i cello och kontrabas, som övergår i ett ännu mer blodisande tema i horn. Det är idag svårt att tolka dessa tongångar som positiva och hyllande gentemot Lenin, men det är antagligen så de måste ha uppfattats 1961. Sedan följer scherzosatsen Aurora, uppkallad efter örlogsfartyget som gav startskottet för stormningen av Vinterpalatset. Pizzicatostråkar bygger långsamt upp en lugnet-före-stormen-stämning som kulminerar i kanonskottet och attacken. Satsen övergår sömlöst i finalen, Mänsklighetens gryning, där det nya samhället reser sig ur askan av det gamla. Samtliga av symfonins teman återkommer, fast i ljusare och jublande tappning.