Faurés Requiem

I Mahlers första symfoni fanns det en andantesats, kallad Blumine. Men efter tredje framförandet av symfonin tröttnade Mahler på kritiken rörande den lilla serenadliknande satsen och plockade helt enkelt bort den. Det var inte förrän 1966, då Donald Mitchell gjorde efterforskningar till den Mahlerbiografi som han arbetade med, som Mitchell hittade ett manuskript där satsen ingick. Det visade sig att manuskriptet tillhört en tidigare elev hos Mahler och hade via auktioner och donationer hamnat i ”Osborn-samlingen” på Yaleuniversitetet.  

Ett år senare kunde stycket ha nypremiär då Benjamin Britten dirigerade det vid sin egen musikfestival i Aldeburgh, och har sedan dess haft ett liv som eget stycke, ofta framfört i samband med Mahlers första symfoni, men inte som en del av den. 

Det är lätt att tolka Faurés Requiem som ett sorgearbete efter att både hans far och mor gått bort med kort tids mellanrum. Men när han fick frågan om varför han skrev en dödsmässa svarade han: ”Mitt requiem är inte skrivet för något alls – det är skrivet för nöjes skull, om man nu får säga så om en dödsmässa”.  

Verket skrevs mellan 1887-88, men under de kommande åren gjordes tillägg och en ny utökad version kunde ha premiär 1893. Vid den tiden tilläts inte kvinnliga sångare i Madeleinekyrkan i Paris och eftersom det var i den kyrkan premiären skulle gå av stapeln fick Fauré skriva med gossopran och gosskör i åtanke. Men han föredrog själv att höra sitt requiem med kvinnor som solister och i kören.   

Fauré själv var väldigt nöjd med sin skapelse. Den betydde något verkligt för honom. I en intervju berättar han om sina tankar kring döden och vad han velat med sin musik: 

”Det har sagts att mitt requiem inte uttrycker skräcken inför döden och någon har till och med kallat det en dödens vaggvisa. Men det är så jag ser på döden: som en glädjefull förlossning, en strävan mot en glädje ovan snarare än en smärtfylld upplevelse … jag har medvetet sökt mig bort från det som anses rätt och riktigt, efter alla begravningar som jag har suttit bak orgeln och ackompanjerat döden. Jag kan det utantill! Jag ville skriva något annorlunda!”