Ett requiem som flödar av ljus

De flesta lyssnarna hittar nog in världen av requiem-mässor via de storslagna och svavelosande körpartierna. Guiseppe Verdis version av ”Dies irae”-satsen är något av det mäktigaste som någonsin skrivits. Texten handlar om vredens dag, då världen ska upplösas i aska. Även W.A. Mozarts version svämmar över av dramatik och urkraft. I ”Tuba mirum” ljuder domedagsbasunerna och ”Rex tremendae majestatis” är en bön till konungen (Jesus) i skräckinjagande majestät.

Men i den franske tonsättaren Gabriel Faurés requiem upplöses inget i aska. Sångerna ska inte sjungas med glödande raseri och syftar inte till att injaga oss i skräck. Istället valde han att skapa ett förlåtande requiem, som ständigt överväldigar med bländande skimmer och gripande melodier. 

Just denna skönhet och omedelbarhet har gjort att verket ofta har använts i filmer, t.ex. Tunna röda linjen, Copycat, den senaste Batmanfilmen, Grabben i graven bredvid, samt i westernspelet Red Dead Redemption 2 och många fler.

Att skriva liturgisk musik låg nära till hands för Gabriel Fauré (1845-1924). Som 21-åring fick han sin första tjänst som kyrkoorganist, och han kom att fortsätta arbeta som kyrkomusiker i fyrtio år. Han var dock inte religiös, och heller inte särskilt förtjust i orgeln som instrument. Då var han mer intresserad av den mänskliga rösten. Han skrev mycket körmusik och otaliga solosånger och romanser, till texter av poeter som Paul Verlaine och Victor Hugo.

Förutom tonsättare och organist, var Fauré också en omtyckt och nytänkande pedagog. Bland hans många elever genom åren fanns Maurice Ravel och Nadia Boulanger, som själv skulle bli en mycket framstående pedagog. 1905 blev han direktör för Pariskonservatoriet och inledde en radikal era, där han rensade ut gamla unkna strukturer, och tillät nymodigheter, som Richard Wagner. Han avled den 4 november 1924, 79 år gammal. Vid begravningen framfördes just hans requiem.

Han hade komponerat den första versionen av verket 1887-88. Det var en period då han destruerade många av sina partitur, och Requiem är ett av få verk som finns kvar från den tiden. Han utvidgade stycket med olika satser 1889 och 1890 och år 1900 färdigställde han den version för full orkester, som oftast framförs idag.

Hans val att stryka de apokalyptiska delarna av texten (med undantag av några vändningar i ”Libera me”-satsen) innebär ingalunda att han avstod från mäktiga körpartier. Här finns fantastiska, överrumplande crescendon redan i första satsen, t.ex. vid texten ”Exaudi orationem meam” (Hör min bön) och i tredje delens ”Hosanna in excelsis” (Hosianna i höjden). Men storslagenheten kastar sig inte över oss som i en skräckfilm, som hos Verdi och Mozart, utan smyger sig på och omfamnar med ljus och värme.

Tor Billgren