Den nye Beethoven

1802 ändrades allt för Ludwig van Beethoven. Han var 31 år gammal, väletablerad kompositör och mycket efterfrågad pianist. Men under arbetet med sin andra symfoni fick han chockbeskedet att hans hörselproblem så småningom skulle leda till total dövhet. Tillvaron rasade och i oktober skickade han ett långt brev till sina båda yngre bröder: ”Jag skulle ha avslutat mitt liv, det enda som avhöll mig var konsten. Det verkade omöjligt att lämna världen innan jag hade skapat allt det som jag kände mig kallad att skapa.”

Musiken som kom till efter denna kris är skriven av en ny Beethoven. En tonsättare som valde livet. De tio följande åren brukar kallas hans heroiska period, och de tre verken som framförs av MSO den här säsongen genomsyras av den andan: triumf och seger. 

Symfoni nr 3 färdigställdes 1804, och är ett rejält kliv framåt för Beethoven på många plan. Dels lade han grunden för romantiken, som kom att bli 1800-talets främsta musikaliska inriktning. Dels omdefinierade han symfonin som konstform. Från att ha varit en genre som mest hade fungerat som underhållning för aristokratin, gjorde han den till ett verktyg för konstnären, att formulera manifest och idéer med – och i Symfoni nr 3 handlar det om heroism. Symfonins undertitel är just Eroica.

En annan sak som förenar de tre verken är Beethovens förmåga att skapa lättigenkännliga och enkla melodier. Vi hör det i det böljande hjältetemat som presenteras i början Symfoni nr 3, men allra tydligast är det i Symfoni nr 5, som fullbordades 1808. Här har Beethoven skapat, vågar jag påstå, världens genom tiderna mest kända melodi: ”Di-di-di-daaa”. Och så en gång till, ett tonsteg lägre. Har man väl hört dessa toner en gång sitter de i skallen för alltid. Temat återkommer på olika sätt genom hela symfonin, som till stora delar präglas av mörker och melankoli, men i sista satsen blommar det heroiska ut i all sin ljusskimrande prakt.

Även Pianokonsert nr 5 karaktäriseras av triumf och melodisk enkelhet. Den skrevs 1809 och fick av eftervärlden namnet Kejsarkonserten, förmodligen för den första satsens majestätiska framfart. Den följs av en långsam andra sats, där pianosolisten efter några minuter liksom droppar in i musiken på ett eftertänksamt sätt. Satsen övergår sömlöst i en dansant och munter final.

Vad är det då för hjältemod som åsyftas med Beethovens heroiska period? När det gäller Symfoni nr 3 förs ofta Napoleon på tal, men möjligen finns det en enklare förklaring. I sin väldiga biografi över tonsättaren föreslår författaren Åke Holmquist att Beethoven avsåg sig själv. 

”Hybris!”, kanske någon utropar, men nej, denna självutnämning är ingalunda någon överdrift. Tvärtom är den helt i linje med den hållning till livet och konsten som Beethoven antog i samband med katastrofen 1802. Han tog strid mot dövheten, depressionen och döden för att ge världen musik. Han segrade, och skrev om musikhistorien under de återstående 25 åren av sin levnad. 

Tor Billgren