Beethovens Femma (torsdag)

Det går att påstå att Dmitrij Sjostakovitj var en dubbelagent när det gällde komponerande. Hans musik går att dela upp i två kategorier, en för makten och en för honom själv. I den första kategorin finns musiken han skrev enligt de förhållningsregler som Kreml påbjöd: enkel, rak och tillgänglig. I den andra kategorin, där han skrev efter sin egen vision och smak är musiken experimentell, komplex och abstrakt. Det är i den andra kategorin hans första violinkonsert faller. Konserten skrevs mellan 1947 och 1948, men eftersom hela stämningen i Sovjet under den tiden var så hotfull, vågade Sjostakovitj inte publicera verket förrän 1953, efter Stalins död. 

Just eftersom premiären blev försenad är det svårt att säga om den blev klar före eller efter den 10:e symfonin. Därför är det också svårt att säga om det var i den, eller i violinkonserten som Sjostakovitj första gången använde sin noterade signatur DSCH, efter den tyska stavningen av hans namn. Johan Sebastian Bach var en tidig användare av denna typ av signatur, eftersom hans efternamn gick att skriva i noter. Sjostakovitj fick göra en komprimerad version. Tonerna D, Ess, C och H hörs som ett tema i violinkonsertens andra sats och i flera av Sjostakovitjs kompositioner därefter. 

Själva violinkonserten är uppbyggd som en symfoni i fyra satser. Den första är som en mörk och grubblande nocturne, där violinisten mediterar över det tema som orkestern introducerar. I scherzosatsen är det rytmen som är huvudpersonen, och leder via den tredje passacagliasatsen fram till en burlesk finalsats. 

Frågan är vad som finns att säga om Beethovens ödessymfoni som inte redan har blivit sagt.  

Det finns nog få människor på jorden som inte vid något tillfälle har hört de första fyra noterna. Under andra världskriget inledde de fyra noterna BBCs radiosändningar för om man översätter noternas rytm till morsealfabetet bildar de bokstaven V för Victory – seger. 

När Beethoven 1804 påbörjade sitt komponerande av denna femte symfoni hade han insett att han höll på att tappa hörseln helt. I musiken kan man lätt läsa in kompositörens kamp med att trotsa och acceptera sitt öde. Från första satsens moll, till avlutande satsen i dur. Han komponerade sig igenom sin sorgeprocess. Men sorgeprocessen tog ändå fyra år, uruppförandet av den femte symfonin genomfördes först 1808, och under tiden hade han också bland annat hunnit skriva Appassionata-pianosonaten, de tre Razumovsky-stråkkvartetterna, violinkonserten, den fjärde pianokonserten och ett första utkast av Fidelio. Det är kanske inte en långsökt tanke att tänka sig en viss stress hos Beethoven, för att lyckas skriva klart all musik han hade i huvudet innan han förlorade möjligheten att också höra den. 

I och med Beethovens femte symfoni revolutionerade kompositören den musikaliska historien för evigt. Borta var de pudrade perukerna, pastellfärgerna och sköra porslinsfigurerna som 1700-talet handlade om. I och med dessa första fyra toner kastas vi in i en musikalisk och politisk revolutionstid, mättad med krutrök. 

Dessa första noter är dock inte på något sätt unika genom musikhistorien. Både hos Mozart, och Haydn går de att höra, men då ofta som ett avslut, med drillar och kadenser. Det Beethoven gjorde var att ta bort allt pynt, och låta noterna få stå för sig själva. Kraftfulla och direkta.  

Vad kan man då kunna säga om denna symfoni som inte redan har sagts? Kanske att man inte ska läsa in för mycket i den, utan njuta av musiken och göra tonerna till sina egna och fylla dem med det de skapar inom en själv.