Hardenberger & Beethoven

Det var en läsning av Voltaires 1600-talsbestseller Candide som fick Bernstein att skriva en operett. Till sin hjälp med librettot hade han en hel stab av namnkunniga skribenter. Den tidens textstjärnor Stephen Sondheim, Dorothy Parker och Lillian Hellman med flera hjälptes åt med sångtexter och repliker.  

Premiären 1956 blev ett fiasko, men musiken levde kvar och växte i popularitet och anses idag vara något av Bernsteins bästa. Just ouvertyren var den delen av verket som snabbast blev populär och redan ett år efter premiären var den ett vanligt förekommande stycke i symfoniorkestrars repertoar. Vid minnesceremonin efter Bernsteins död spelades ouvertyren av New York Philharmonic utan dirigent, för att högtidlighålla deras tidigare chefsdirigent. Än idag spelas ouvertyren dirigentlöst när just New York Philharmonic spelar den.  

Anders Eliassons fjärde symfoni skrevs 2005, under en period då hans produktivitet i komponerandet var utan hejd. Han hade bland annat hunnit skriva ett monodrama för sopran och 27 instrumentalister, flera kammarmusikstycken och fem stora konserter.  

Redan som kompositionselev hos Ingvar Lidholm irriterade Eliasson sig över de regler och ideal som samtida kompositörer outtalat var tvungna att hålla sig till. ”Det var bara en fråga om teknik, inte om musik i det modernistiska fortet som Stockholm var på den tiden”, skrev han i ett skivkonvolut. ”Melodier, och till och med vissa tonintervall, var tabu för en modernistisk kompositör, och detta var en katastrof för den mänskliga rösten och det mänskliga örat”. Men Eliasson höll sig trogen sin inre musik och lät inte idealen påverka honom allt för mycket.  

I hans fjärde symfoni hörs både de starka melodierna, de vackra intervallsprången och de oväntade rytmerna på ett omisskänneligt Eliasson-manér. 

Beethoven kallade aldrig sin femte pianokonsert för Kejsarkonserten. Det var först efter hans död som namnet kom till, inte för att den relaterade till någon politisk figur, utan snarare för den majestätiska och nobla karaktären i konserten.  

Pianokonserten skrevs under en extremt orolig och turbulent tid. Napoleons styrkor hade invaderat Wien 1809, och den franska ockupationen hade lett till kaos både rent fysiskt och ekonomiskt. I juli 1809 skrev Beethoven till sin förläggare: ”Vilket destruktivt, bråkigt liv jag ser och hör omkring mig, blott trumslag och mänskligt lidande i alla former”. Detta var även en svår tid för Beethoven rent personligt då hans hörsel hade försämrats allt mer. Han var så rädd för att kriget skulle eskalera dövheten att han gömde sig i en källare och täckte öronen med kuddar för att skydda det lilla av hans hörsel som fanns kvar. Men det som gav honom kraft var att arbeta med sin femte pianokonsert.  

Det var med frenesi han komponerade och lyckades övervinna de hinder som hans sjukdom, och livssituation, hade byggt upp. Det finns en ren viljestyrka i kraften som speglas i pianospelet i konserten, som av många anses vara den främsta prestationen i Beethovens konsertkomponerande.  

Den samtidiga kritikerkåren var oense om huruvida detta stycke musik var nyskapande och fantastiskt eller bara konstigt och för smalt. Det fanns de som menade att Beethoven bara skrev för konnässörer och inte för den breda massan. Den där diskussionen är alltså ingen nyhet i kulturvärlden. 

Men fakta kvarstår, och Beethovens femte pianokonsert är fortfarande en av de mest spelade och älskade. Inte bara hos den stora massan, utan även hos hans kompositörskollegor. Franz Liszt höll exempelvis den som sin absoluta favoritkonsert och framförde den vid ett flertal tillfällen, bland annat vid avtäckandet av Beethovens minnesmonument 1845.