Midvinter

Om verket

Det fanns några svenska tonsättare som hade extra stor betydelse för den västerländska konstmusikens etablering och utbredning i Sverige under tidigt 1900-tal: Wilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén, Kurt Atterberg, Gösta Nyström, Wilhelm Peterson-Berger och Ture Rangström för att nämna några. Alfvén var musiker i Hovkapellet och dirigent för Orphei Drängar, Peterson-Berger var recensent, Atterberg var drivande i arbetet med att grunda STIM och Föreningen Svenska Tonsättare och Stenhammar, kanske den mest betydelsefulle av dem alla, var konserterande pianist och chefsdirigent för Göteborgs Orkesterförening, numera Göteborgs Symfoniker. Med sina pianokonserter, symfonier, kantaten Sången, Serenad för orkester, vokalverk och pianoverk blev Stenhammar en given centralfigur i svenskt musikliv. Hans verk räknas till den romantiska stilepoken men han tog gärna upp folkmusikaliska teman och element i sina verk som till exempel i den svenska rapsodin för kör och orkester, Midvinter. Stenhammar uruppförde själv verket med Göteborgs Orkesterförening 1908. Efter en långsam svag inledning i det mörka registret växer musiken fram mot en kulmen och en soloviolin tar över. Den folkmusikaliska karaktären är tydlig. En svag stillsam musik följer innan verket växer in i ett mäktigt orkestralt avslutande tuttiparti.