Scheherazade

Aulis Sallinen komponerade operan Palatset i tre akter 1994 på beställning av Savonlinna Opera Festival. Librettot till operan är starkt influerat av Mozarts opera Enleveringen ur Seraljen men alluderar även på Ryszard Kapuścińskis bok Kejsaren, skriven 1983, som berättar om Haile Selassies sista dagar vid makten i Etiopien 1974. Det var Sallinen själv som gjorde en översättning av librettot till finska inför framförandet i Savonlinna, eller Nyslott som är det svenska namnet. Han har kryddat sin opera med musikaliska överraskningar och sarkastisk humor. Exempel på det är bödelns klagan som är en tango och de två hovmännens sång som är en boogie woogie. Det finns även inslag av Broadwaymusikal i verket, något man knappast förväntar sig i en nutida opera komponerad så sent som på 1990-talet. At the Palace Gates är namnet på ouvertyren till operan Palatset. 

När Aulis Sallinen komponerade sin cellokonsert hade han nyligen blivit utnämnd till ”konstnärlig professor” av finska staten och kunde för första gången helt fokusera på komponerandet. Eftersom tjänsten var på livstid kunde Sallinen viga sin tid åt musiken, och hitta nya vägar i harmoniken, utveckla tonspråk och skapa sin egen tonvärld. I cellokonserten är det klassiska harmonier, sammansatta på ett samtida sätt, vilket gör att stycket är lätt att ta till sig samtidigt som det är fyllt av oväntade vändningar.   

Vanligtvis har solokonserten tre satser men Sallinens konsert har endast två. Första satsen inleds med ett långt recitativiskt parti i solostämman, ackompanjerat av alltmer dissonanta bakgrundsackord i orkestern. Efterhand stiger energin i verket med ökat tempo, starkare dynamik och dynamiska accenter i melodilinjen som förebådar verkets första höjdpunkt. En solokadens markerar starten på andra satsen men snart gör orkestern solisten sällskap i ett snabbt tempo som stegras alltmer, från allegro, via presto till prestissimo och verket avslutas i ett virvlande forte fortissimo. Konserten är tillägnad cellosolisten Arto Noras som uruppförde verket. 

Begreppet orientalism var något som Rimskij-Korsakov och hans samtida inte funderade så mycket över, men fascinationen kring berättelser och sagor från länderna öster om medelhavet var stor i det kejserliga Ryssland under slutet av 1800-talet. Det var därför inte märkligt att samlingen av folksagor från Mellanöstern var nära till hands för inspiration för en kompositör just där, just då. 

I februari 1887 hände något som skakade om hela den ryska musikvärlden. På en bal, direkt efter en vals, drabbades den store kompositören Alexander Borodin av en hjärtattack och dog. Nikolaj Rimskij-Korsakov, som var en nära vän och kollega till Borodin, såg det som sin plikt att rädda Borodins verk, och när han i den avlidnes lägenhet hittade en ofullbordad opera med namnet Prins Igor beslöt han sig för att slutföra mästerverket. Operan, som utspelar sig för länge sedan på den ryska stäppen, är fylld med toner som minner om exotiska platser, och kanske var det där Rimskij-Korsakov fick de första fantasifröerna till sin orkestersvit. Ett eget verk, med egna exotiska toner var snart hans fokus, baserad på berättelser från Tusen och en natt.   

Sagorna i samlingen går att härleda så långt tillbaka som till 900-talet och från platser som Syrien, Iran, Indien och Egypten. Berättelserna är i boken sammanbundna med berätterskan Scheherazade, som för att rädda sitt liv berättar en saga för sin make i tusen och en nätter.  

I orkestersviten kan man genomgående höra Sheherazades röst representerad av en soloviolin, ofta ackompanjerad av en harpa som i den första satsens början där hon och sultanen gestaltas. I den andra satsen är det havet och Sinbads resor som framställs med kromatiska gungande stråkar. Rimskij-Korsakov var synestetiker och hade tydliga uppfattningar kring vilka färger och toner som hörde ihop. E-dur var hos honom en mörkt djupblå färg, alltså havets, och därför är havet representerat av ackordet. Havet är genomgående precis som Sheherazades soloviolin, men under resans gång berättas sagan om prinsen som blev tiggare, de vackraste kärlekshistorierna mellan prinsar och prinsessor och om den storslagna festivalen i Bagdad. En engelsk recensent hittade i satsen om prinsen och prinsessans kärlekshistoria något så oanständigt som en kyss noterad. Om det var en tanke hos kompositören eller bara ett resultat av en pryd viktoriansk fantasi är svårt att säga, men verket lever kvar med all passion, äventyrslystnad och mystik.