Piazzolla & Mendelssohn

I höglandet mellan norra Slovakien och södra Polen rinner floden ”Orawa” som gett namnet åt regionen och till Wojciech Kilars symfoniska dikt.  

Med inspiration av regionens speciella folkmusik skrev Kilar fyra stycken symfonisk musik, som utöver kompositörens mest kända filmmusik, har blivit hans mest framförda. Orawa är det fjärde av dessa stycken. 

Orawa är ett stycke musik där stråkarna för talan, oväntade rytmiska figurer och tonartsbyten ger lyssnaren en känsla av frihet och luft under vingarna. Hela känslan av det polska höglandets höga luft och fria vidder ryms inom elva minuter musik.  

Som en slags hyllning, eller kanske utveckling, av Antonio Vivaldis fyra årstider skrev Astor Piazzolla De fyra årstiderna i Buenos Aires mellan åren 1965 och 1969. När Piazzolla 1965 blev ombedd av dramatikern Alberto Rodríguez Muñoz att skriva musik till sin pjäs Melenita de oro (Håret av guld), var det våren i Buenos Aires som inspirerade kompositören. Han skrev sedan fyra stycken modern tango, ett för varje årstid, under de kommande fyra åren. 

Piazzolla var en av världens främsta traktörer av det argentinska instrumentet bandoneón, ett slags concertina-ackordion som ofta hörs i sydamerikansk tangomusik, och just tango var Piazzollas musik. Blandningen av samtida konstmusik, jazz och klassisk argentinsk tango blev Piazzollas kännetecken, och hans musik kom att kallas Nuevo tango – nytango.  

De fyra årstiderna i Buenos Aires är skrivna som fyra separata stycken, men spelades ofta av Piazzolla själv som en hel konsert. Något som dock skiljer årstiderna från sina europeiska syskon är i vilken ordning de kommer. Eftersom Argentina ligger på andra sidan ekvatorn menade Piazzolla att konserten börjar med Otoño (hösten), istället för, som i Vivaldis komposition, med våren. 

När Felix Mendelssohn Bartholdy som 20-åring skulle göra sin Grand Tour, resan som alla unga män från ett högre samhällsskikt förväntades göra i sin ungdom, valde han till skillnad från de flesta konventioner kring en sådan resa att resa norrut i stället för till Paris eller Rom. Att valet föll på Skottland berodde till stor del på att hela familjen Mendelssohn var stora beundrare av författarstjärnan Walter Scott som genom sitt författarskap hade skapat en ny Skottlandsromantik. Det första och främsta målet för resan var att få möta den store författaren. Felix och hans reskamrat tog sig den besvärliga vägen till Walter Scotts hem i norra Skottland, bara för att mötas av en icke alltför munter man som själv just var på väg ut på en resa. Mendelssohn fick en halvtimmes möte ute på gården innan sir Walter åkte vidare.  

Den unge kompositören lät sig dock inte nedslås av detta, utan fortsatte sin Skottlandsresa med öppet sinne. Under ett besök vid ruinerna av kapellet vid slottet Holyrood utanför Edinburgh mötte Mendelssohn den stora inspirationen till Symfoni nr 3. I detta kapell kröntes Maria Stuart till drottning av Skottland och det var i slottet Holyrod som hon bevittnade mordet på sin privatsekreterare David Rizzio i sin egen sängkammare.  

Mendelssohn klättrade upp för den smala spiraltrappan till drottningens gemak och på väg dit drabbades han av insikten att han befann sig på samma plats och tog samma steg som mördarna en gång gjort. ”Jag tror att jag idag, bland ruinerna och bråten i Holyrood fann början på min skotska symfoni” skrev han hem till sin familj.  

Han satte genast i gång att komponera, men eftersom resan fortsatte till Italien försvann det skotska vemodet och han fick lägga verket på is. Det var först tio år senare, den 20 januari 1842 som verket var färdigt, och han kunde dirigera uruppförandet.  

I musiken hörs något som påminner om skotska folkmelodier, men inga verkliga sådana har identifierats. Det är snarare idén, och atmosfären av skotsk folklore som varit Mendelssohns intention, och det har han lyckats frambringa i sin skotska symfoni.  

Genom att spela symfonin utan direkta pauser mellan satserna ville Mendelssohn skapa ett flöde och ett driv utan avbrott, från den första satsens första klagande, stillsamma toner i Holyrood-temat, till det andra temat i satsen, där musiken blir mer dramatisk och expressiv. I andra satsens scherzo är det de lätta dansanta skotska folksångerna som tar över för att leda lyssnaren till en tredje långsam sats, nästan påminnande om en sorgmarsch. Mot slutet vänds sorgen mot kampvilja och orkestern får blomma ut i en majestätisk final.