Petrusjka

När Claude Debussy 1909 blev invald i Paris Musikkonservatories styrelse, på förslag av Gabriel Fauré, blev hans första uppgift att komponera ett stycke musik för klarinetteleverna att examineras med. Han skrev denna sin första rapsodi för piano och klarinett för detta ändamål, och eleverna fick därmed något att bita i. Debussy själv var så pass nöjd med sitt verk att han publicerade ett nytt arrangemang av stycket, där klarinettisten backas upp av en full orkester.  

Efter att poeten Stéphane Mallarmé fått höra att Claude Debussy tonsatt hans dikt En fauns eftermiddag blev han upprörd. Det var tillräcklig musik i texten, i versmåttet. ”Det är ett brott att förstöra poesins musik på det sättet, även om det var den vackraste musiken i världen” – menade den förargade poeten. Men när Mallarmé till slut svalde sin vrede och tackade ja till Debussys inbjudan till premiären mojnade ilskan. I ett brev till Debussy skrev han: ”Jag är nyss hemkommen från din konsert, djupt rörd”. Debussy hade lyckats med att fånga just de små detaljerna som Mallarmé var rädd skulle gå förlorade. Lättheten, finessen, och sensualiteten – allt fanns där. 

18 år efter att En fauns eftermiddag hade haft sin urpremiär förhöjdes stycket ännu en gång, men denna gång visuellt. Balettdansören och koreografen Vaslav Nijinsky koreograferade en kort balett till musiken och tog fasta på just de sensuella och erotiska undertonerna. Så pass grafisk och modern var koreografin att en smärre skandal utbröt efter premiären.   

Men hur den än tolkas, läses eller upplevs, kvarstår faktumet att ett odödligt stycke musik skrevs av Claude Debussy 1894. 

Igor Stravinskij var själv övertygad om att hans ”begravningssång”, skriven 1908 för att hylla sin bortgångne vän och mentor Nikolaj Rimskij-Korsakov, hade försvunnit under revolutionsåren i Ryssland. Så när professor Natalia Braginskaya 2015 under en städning av en hög med bortglömda papper i en skrubb på Musikkonservatoriet i St Petersburg, upptäckte Stravinskijs egen orkestrering av stycket, gick det glädjevågor över hela musikvärlden. I över 120 år hade stycket varit ansett som förlorat, men nu stod hon med det i handen.  

Stycket är ett av Stravinskijs tidigaste och han beskriver i sin självbiografi hur han sett framför sig hur varje instrument defilerar fram till en grav där de lägger en krans av melodier, uppburna av ett mörkt muller av stråkar som skall efterlikna de ryska bassångarna i kyrkans kör.  

När Sergej Djagilev hörde Igor Stravinskij spela en bit ur en pianokonsert kompositören arbetade på hörde han dansande marionettdockor och rysk karnevalskänsla och lyckades övertyga Stravinskij att omvandla sin Pianokonsert till baletten Petrusjka för Djagilevs kompani ”Ryska baletten”. 

Trots en hel del tvister mellan kompositör och beställare blev det en premiär till slut, och den 13 juni 1911 dansade dockorna för första gången på Théâtre du Châtelet i Paris. I publiken satt bland andra en hänförd Sarah Bernhard som efter att ha sett Vaslav Nijinsky gestalta titelrollen utbrast: ”Jag befarar att jag just sett världens störste skådespelare!” 

Att det blev en av de mest älskade och mest framförda baletterna i världen är enkelt att förstå när inledningens myllrande musik tar med publiken till ett nöjesfält i St Petersburg på 1830-talet. På nöjesfältet finns en dockteater och i dockteatern finns marionetten Petrusjka. Han är timid, lite vek och mycket kär i dockan bredvid, ballerinan.   

I musiken hörs både Petrusjkas kamp mot sin stora rival och ballerinans förförande dans, men också gatuförsäljares rop och en dansande björn!   

I verket hörs också för första men inte sista gången ”Petrusjka-ackordet” i Stravinskijs tonvärld. Ett dissonant klingande ackord som i baletten symboliserar dockan och som Stravinskij fortsatte att använda så till den grad att ackordet på många sätt blev kännetecknande för hans tonspråk.