Mendelssohns italienska

Det första man måste slå fast när ouvertyren till Resan till Reims står på programmet är att Rossini aldrig skrev någon sådan. Däremot brukar man ofta använda balettmusik ur hans opera La Siège de Corinthe som ouvertyr. Det är inget konstigt med detta, Rossini var känd för att återanvända musik, och hade mycket väl kunna ha gjort så här. Resan till Reims handlar om ett sällskap som är på väg till kröningen av kung Karl X i Reims, men på grund hästbrist kan de inte ta sig till festligheten, utan tvingas fira på ett hotell. Operan är skriven 1825 och är en av Rossinis sista operor. Fyra år senare år senare skulle han lägga kompositionspennan på hyllan, efter att ha skrivit 39 operor på 19 år. Endast vid ett fåtal tillfällen under de sista 39 åren av sitt liv tog han fram den.

När en ung man ur de välbeställda klasserna stod inför vuxenlivet för tvåhundra år sedan, var det kutym att ge sig ut på en bildningsresa i Europa – en Grand Tour. Felix Mendelssohn företog sig denna resa mellan 1829 och 1831 och den skulle ge honom stoff till flera viktiga verk. Besöket i Skottland inspirerade till konsertuvertyren Hebriderna och Symfoni nr 3, som brukar kallas just ”den skottska”. Och när han reste i Italien fick han inspiration till Symfoni nr 4, ”den italienska”, som färdigställdes 1833. Första satsen skildrar själv resandet, det är lätt att föreställa sig fartfylld galopp över den toskanska landsbygden i musiken. I andra satsen skrider en katolsk procession fram med helgonbilder, rökelsekar och korgossar. Tredje satsen tar oss in i de månghundraåriga palatsen i Florens eller Venedig med konstskatter av Tizian och Veronese på väggarna, medan finalen är förlagd till landsbygden. Här är Mendelssohn tydligt inspirerad av lantlig folkmusik, särskilt de virvlande danserna saltarello och tantarella. Hans val att avsluta i folkton skulle kunna ses som en protest mot den italienska musiken han hört i konserthusen, som han hade varit ytterst missnöjd med.

Richard Strauss Aus Italien är ingen symfoni av vanligt snitt, utan ett tonpoem, det vill säga programmusik som beskriver miljöer och skeenden, i detta fall intryck från en resa till Italien. Strauss var 22 år när han komponerade verket och det är det första av sammanlagt tio tonpoem som han kom att skapa under de kommande trettio åren.

Verket börjar stillsamt utanför Rom, i de bördiga markerna som kallas Campagna. Morgondimman lättar och solen lyser genom pinjeträdens kronor. I andra satsen spatserar vi runt bland Roms ruiner. Solen värmer upp marmorkolonnaderna och de gamla murarna, och musiken inbjuder till reflektion över historiens gång. Den långsamma tredje satsen har titeln Vid Sorrentos strand och har en pastoral känsla. Flöjternas delikata drillar och glissandon skapar associationer till fågelsång, men också till löv och fjädrar som singlar i den varma luften, eller små, små vågors slag mot stranden. Finalen, Folkliv i Neapel, beskriver det myllrande vardagslivet på den uråldriga stadens gator och torg. Grönsakshandlare, droskor, tiggare, nyförälskade par…