Diplomkonsert 2023

Hans Arturson har studerat komposition vid Musikhögskolan i Göteborg och nu senast i Malmö, på diplomnivå. Flera av hans tidigare verk har utgångspunkt i frågeställningar hämtade ur grekisk filosofi. Det går också att skönja ett intresse för naturfenomen i hans musik. I The Ship fångar han stämningen och ljuden på Odysseus skepp under episoden då han och hans otursförföljda skeppskamrater hamnar i ett stiltjebälte mellan Kirkes ö och sirenerna. I Boids har han försökt återspegla starflockarnas säregna mönster musikaliskt.
 

Stycket som här uruppförs av MSO är Artursons diplomverk Spår. Titeln anspelar bland annat på de avtryck som olika personer, fåglar och andra inspirationskällor har satt i hans musikaliska DNA. Han skriver: ”Jag låter olika, ibland starkt kontrasterande, klangskikt och element mötas. Jag tänker att det påminner om att iscensätta ett drama, där rollkaraktärer med skiftande bakgrund möts och utvecklas. Och i mötet uppstår någonting nytt, som blir mer än summan av delarna – läget förändras.”

Franz Liszt (1811-1886) jobbade med sin första pianokonsert under mycket lång tid. Han skapade första temat 1830, men lyckades inte föra verket i hamn. Han skrev om, lät vila, strök, la till och reviderade – inte förrän 1853 blev han nöjd. Konserten uruppfördes i Weimar den 17 februari 1855 under ledning av Hector Berlioz och med kompositören själv vid flygeln.

Pianokonsert nr 1 består av fyra satser, men de spelas tillsammans i en obruten helhet. I inledningen presenteras ett mäktigt tema, som varieras och omformas under hela styckets gång. Ett av konsertens särdrag är triangeln som dyker upp i mitten och bidrar med ett ringande, mystiskt sound. Annars är det förstås den övermänskliga och dundrande pianostämman som har gjort det här verket odödligt. Orkestern får dock sista ordet.

Robert och Clara Schumann gifte sig i Leipzig 1840, och blev ett power couple i det tyska musiklivet i mitten av 1800-talet. När de träffades hade Robert främst ägnat sig åt pianomusik, men Clara uppmuntrade honom att börja komponera för stor orkester också. ”Hans fantasi kan inte finna sin fulla bredd på pianot”, skrev hon i sin dagbok. Hans första symfoni färdigställdes fem månader efter bröllopet och den andra komponerades 1845-1846. Det var det första stora stycket han skrev efter ett år av skrivkramp. Symfoni nr 2 uruppfördes i Leipzig den 5 november 1846 med Felix Mendelssohn på pulten, och tillägnades Oscar I, som tillträtt Sveriges (och Norges) tron två år tidigare.
 

I början av första satsen presenterar bleckblåset ett stillsamt, högtidligt motto, som återkommer genom hela symfonin. Schumann själv beskrev satsens växlande känslolägen som ”musik av ljus och dunkelhet, sol och skugga”. Den följs av ett scherzo som skruvar upp intensiteten med lust och lekfullhet. Den långsamma tredje satsen har ett aria-liknande huvudtema som introduceras av en oboe, ett tema som senare återkommer kort i finalsatsen. Symfonin slutar med kraftfulla pukor och triumfatoriskt bleckblås.