Mot alla odds – Håkan Hardenberger om Jörg Widmanns trumpetkonsert
Ur pandemins osäkerhet föddes ”Towards Paradise (Labyrinth VI)”, ett verk som Hardenberger beskriver som ett av de mest betydelsefulla han någonsin spelat.
– När vi först började prata om stycket gjorde vi det digitalt eftersom allt var stängt, och Widmann ville förstå alla trumpettekniska möjligheter. Men jag tänkte: ska jag verkligen avslöja alla tricken?
Han skrattar.
– Nej, men skämt åsido, en kompositör av hans kaliber behöver inga direkta instruktioner för vad han ska skriva. Jörg lyssnade mycket i stället.
Min ambition var att få sjunga med trumpeten.
Vid ett tillfälle, under en paus i repetitionsarbetet, tog Hardenberger fram trumpeten och spelade några långa, svepande fraser för sig själv.
– Han reagerade direkt och sa: ”Ja, ja, ja” Han hörde det där, att min ambition var att få sjunga med trumpeten.
Det blev startpunkten för en konsert som rör sig genom ensamhet och sökande. Stycket börjar i totalt mörker, med Hardenberger utanför scenen. I tystnaden hörs solotrumpetens första fras, samtidigt som dörren till den nedsläckta konsertsalen öppnas försiktigt.
– Det första svaret jag får är från en trumpetkompis i orkestern. Vi kommunicerar på avstånd, och sedan svarar ett ensamt ackordeon. Därifrån växer orkesterns klang, och ljuset kommer långsamt tillbaka i salen.
Det är som ett Francis Bacon-porträtt, vackert men förvridet.
Men det är ingen rak väg. Musiken förvrids, exploderar i våldsamma orkesterutbrott.
– Det är som ett Francis Bacon-porträtt, säger Hardenberger. Vackert men förvridet.
Han rör sig genom orkestern, både klangligt och rent fysiskt och får svar från olika instrumentgrupper – ibland humoristiska, ibland aggressiva.
– Det finns ett ställe där jag spelar ett glatt tema, och träblåset svarar med små ”pussljud”. Men så kommer också de där brutala trumpetutbrotten, som en musikalisk version av groteska ansikten.
Musiken är djupt rotad i den tyska traditionen, med ekon av Wagner och en lång sekvens i en nästan Bach-liknande atmosfär. Men den rör sig också mot det ovissa.
– Är det paradiset vi når på slutet? Eller är det bara glimtar av något utopiskt? Det beror på hur man ser på det, säger Hardenberger. Vi kanske får uppleva korta stunder av det – en ”härvaro”, som Bodil Jönsson skulle säga.
På ett personligt plan blev stycket Håkans räddning under pandemin.
– Vid ett tillfälle var jag på väg att ge upp musiken. Jag hade haft en lång karriär, och plötsligt stannade allt. Jag tänkte: ska jag verkligen fortsätta? Och så kom det här stycket, så kraftfullt och så vackert. Det blev en vändpunkt för mig. Det här är verkligen ett mästerverk.
Och ett mästerverk behöver ingen uppföljare?
Hardenberger ler.
– Nej, det räcker fint. Men om Jörg vill skriva ett kammarverk så säger jag förstås inte nej!
Text: Lisa Karinsdotter Pålsson
Relaterade evenemang
Du kanske också är intresserad av
Mellan arktisk tystnad och flammande eld about
Hon har känt sig varmt välkomnad i Malmö sedan sitt allra första möte med MSO – nu är Emilia Hoving tillbaka på podiet, med ett program som ställer arktisk is mot Stravinskys flammande "Eldfågeln".
Läs mer about Mellan arktisk tystnad och flammande eld
Mellan arktisk tystnad och flammande eld about
Hon har känt sig varmt välkomnad i Malmö sedan sitt allra första möte med MSO – nu är Emilia Hoving tillbaka på podiet, med ett program som ställer arktisk is mot Stravinskys flammande "Eldfågeln".
Läs mer about Mellan arktisk tystnad och flammande eld
Ragnar Grippe och Tobias Rylander möts i unik konsert about
Tobias Rylander – ljussättare för Beyoncé och Balenciaga – och Ragnar Grippe, en av Sveriges mest namnkunniga pionjärer inom elektronisk musik, skapar en helhetsupplevelse av ljud och ljus i Kuben, Malmö Live.
Läs mer about Ragnar Grippe och Tobias Rylander möts i unik konsert