Dirigenten som älskar Nielsen

Dirigenten Ryan Bancroft har dirigerat verken som ingår i Carl Nielsen-veckorna flera gånger tidigare. Symfoni nr 4 är dessutom ett av verken som han skulle tagit med sig till en öde ö. Han upptäckte Nielsens musik på allvar på universitetet, när han kom i kontakt med hans sånger.

– Det vanligaste är väl att man upptäcker blås- och violinkonserterna och symfonierna, men Nielsen skrev över 270 sånger. Det är en stor del av hans samlade verk. Jag slogs av hur vackra de var. När jag upptäckte dem förstod jag genast hans orkestermusik bättre, det har påverkat hur jag tolkar allt han har skrivit.

Vad gör Carl Nielsen till en intressant tonsättare för dig?

– Jag är ursprungligen blåsmusiker och Nielsen är berömd för sin kärlek till blåssektionerna. När jag var yngre och främst spelade trumpet, visste jag alltid att det skulle bli en massa spännande jobb för oss i blåsare när det stod Nielsen på programmet. Nu när jag är äldre har jag ofta slagits av hans likheter med Mozart. Det finns alltid en transparens i hans stycken. Ta Symfoni nr 3, andra satsen. Den börjar väldigt enkelt och vackert med horn och sedan kommer stråkarna in med en unison melodi. Det är väldigt transparent, alla instrumentgrupper har en mycket specifik uppgift. Han försöker inte mätta ljudbilden, allt är tydligt och artikulerat – precis som hos Mozart. Han har en smittande glädje och lätthet över sig och jag brukar aldrig känna mig utmattad efter att ha dirigerat hans musik.

Symfoni nr 3 slutfördes 1911 och Klarinettkonserten 1928. Vad kan man säga om Nielsens musikaliska utveckling under de här 17 åren?

Han levde huvuddelen av sitt liv under 1800-talet och de sista dryga trettio i 1900-talet. Redan i Symfoni nr 3 kan man höra hur han flyttar gränserna för både blåsarna och stråket. En fascinerande sak med klarinettkonserten är att den är skriven för så liten ensemble. Det är kännetecknande för en stor kompositör, att kunna skapa ett så fullständigt verk med så små medel – och han gör det på ett underbart sätt.

Tog han intryck av de modernistiska strömningarna i början av 1900-talet?

Ja, det skulle jag säga, men lite på samma sätt som Aaron Copland. Han närmade sig modernismen på ett lekfullt sätt, men ändrade aldrig sin röst. Och han förlorade aldrig sin humor.

I både Flöjtkonserten och Klarinettkonserten har solisten sällskap av ett annat instrument. Klarinetten av en marschtrumma och flöjten av en bastrombon. Hur skulle du förklara de här mystiska inslagen?

I Nielsens musik finns alltid ett tydligt behov av kommunikation. Han försöker uppenbarligen göra något nytt här och experimenterar med kontraster, men ytterst handlar det om att upprätthålla en dialog mellan två röster. Det är otroligt svåra stämmor. Det är ingen slump att bastrombonstämman ofta förekommer på provspelningar. Flöjtkonserten är förstås känd som en sådan, men en bastrombonist kanske skulle säga något annat. Och marschtrumman i Klarinettkonserten är intressant för sin nyansrikedom. Den har inte bara sin vanliga militära karaktär, utan är också en störig lillebror. Den är både protagonist och antagonist.

Vad hoppas du att en lyssnare som inte är van vid Nielsen ska ta med sig från konserterna?

Själv slås jag alltid av hur rolig och glädjefull han är. Det finns inte ett enda ställe i Nielsens musik som låter sömnigt. Så lyssna efter energin! Lyssna efter de extremt klara färgerna. Lyssna efter lekfullheten!