Våroffer (torsdag)

Debussy var 25 år när han skrev Printemps (”Vår”). Året var 1887 och det var första gången hans musik associerades med begreppet impressionism – fast sammanhanget var tämligen negativt. Det var sekreteraren för franska konstakademin som varnade för ”den vaga impressionismen” han såg i verket, ”en av de farligaste fienderna mot sanningen i konsten”. Debussy lät sig inte bekymras av denna kommentar, och erkände heller aldrig begreppet som betecknande för sin musik. Eftervärlden har dock givit både sekreteraren och tonsättaren fel. Debussys färgrika klanger och estetik är impressionism – och det finns inget farligt med det.

Printemps består av två delar, där den första gestaltar den långsamma blomningen – både i naturen, och i överförd bemärkelse inom människan när hon mognar och blir vuxen. Andra satsen uttrycker glädje över att befinna sig i den pånyttfödda världen och utvecklar sig till en stolt dans.

Lili Boulanger föddes i Paris 1893 och visade sig tidigt vara ett musikaliskt underbarn. 1913 fick hon som första kvinna det prestigefyllda konstnärspriset Prix de Rome. Hon hade en mycket lovande tonsättarkarriär framför sig, men avled av ohälsa redan fem år senare, 24 år gammal. Under slutet av sitt liv assisterades hon av sin storasyster Nadia, som tog diktamen vid hennes sjukbädd. D'un matin de printemps (”Från en vårmorgon”) skrevs för piano och violin våren 1917. Hon färdigställde orkesterversionen i januari 1918, två månader före sin död. Det är ändå ett verk som spritter av energi. Man hör hur de skira kronbladen spänner sina muskler till det yttersta för att tränga igenom knoppens pansar. Man känner vårens glädje och förväntningar, och de studsande rytmerna ger förnimmelser av sensuell beröring.

Efter Lilis död gjorde Nadia Boulanger det till sin livsuppgift att sprida sin systers musik. Hon kom också att bli en av 1900-talets mest legendariska pedagoger i komposition och musikteori.

1911 tog Igor Stravinskij in på ett hotell i schweiziska byn Clarens, för att jobba med en beställning från Ryska Baletten i Paris. Han hade piano på rummet och arbetade intensivt. En av hans grannar klagade på ljudet: ”Monsieur Stravinskij spelar fel hela tiden.”

Men han spelade inte fel – han komponerade bara musiken som skulle komma att bli ett av 1900-talets mest banbrytande och utmanande verk. Men det är inte bara den brutala musiken som gör Våroffer utmanande, utan också det våldsamma librettot. Handlingen kretsar kring ett primitivt samhälle i förkristen tid, som genomför en vårceremoni. I början siar en gumma om framtiden och sedan följer lekar, där konflikter och kidnappningar simuleras rituellt. En helig procession leder in stammens äldste och jorden välsignas. Första delen slutar med en kraftfull dans, musiken mullrar dovt, som om det är jorden själv som talar.

I andra delen utses en flicka som ska offras. Hon välsignas och förfäderna åkallas. Under finalen hetsas hon i en våldsam dans, som slutar med att hon faller död till marken, offrad till jorden.

Se Våroffer som höjdpunkten inför katastrofen. Tiden kring premiären 1913 var en störtflod av kreativitet, både inom vetenskapen och konsten. Niels Bohr presenterade sin atommodell, Einstein arbetade på sin allmänna relativitetsteori, Marcel Duchamp skapade sitt cykelhjul. Stravinskijs musik innehåller både denna innovationskraft och den råhet som blommade ut i världen året efter. När offret faller till marken på slutackordet förebådar det en hel generation unga mäns död på Europas slagfält.