Symphonie Fantastique

Olycklig kärlek har varit en aldrig sinande källa till inspiration genom tiderna. Du finner den obesvarade kärlekens makt från grekiska tragedier till emotionell pop. Sällan syns den så tydligt som i Hector Berlioz Symphonie fantastique.  

När Berlioz som 23-åring såg en uppsättning av Hamlet på Odéonteatern i Paris, drabbades han inte så mycket av pjäsen som av den irländska skådespelerskan Harriet Smithson. Hennes Ofelia hade satt Berlioz hjärta inte bara i brand utan i full eldsvåda, och direkt hemkommen från föreställningen satte han sig och skrev ett passionerat och översvallande kärleksbrev till henne. Brevet besvarades dock inte men Berlioz fortsatte ihärdigt sitt brevskrivande, men föremålet för hans passionerade kärlek brydde sig inte om det och lämnade till slut Paris utan att ha uppmärksammat Berlioz kontaktförsök. 

Man skulle kunna föreställa sig att den där våldsamt brinnande kärleken skulle falna efter detta, men inte i Berlioz fall. Han omsatte sin besatta passion för Smithson i komponerande istället. En idé hade formats hos honom om en ”fantasisymfoni” som skulle visa en bit i en besatt konstnärs liv. En konstnär besatt av sin bild av en perfekt och ouppnåelig kvinna.  

I fem satser berättar Berlioz historien om konstnärens besatthet, från första satsens dröm, genom andra satsens balscen där konstnären jagas av bilden av sin älskade, en efterföljande lantlig idyll till en mardröm. Berlioz ville i den fjärde satsens mardröm beskriva hur ”konstnären i en övertygelse att kärleken är obesvarad, förgiftar sig själv med opium”.  

I den avslutande satsen drömmer konstnären än värre drömmar i sitt opiumrus och ser framför sig hur han mördar sin älskade och döms till att bevittna sin egen avrättning. Allt detta sker under en häxsabbat där objektet för hans åtrå kastas ned i helvetet. Detta grymma avslut för den stackars kvinnan kan ha att göra med att Smithson enligt dåtidens skvaller hade ett förhållande med sin agent, något Berlioz i musiken ville straffa henne för.  

Vad man än kan säga om Hector Berlioz besatthet, så blev slutresultatet en symfoni som inte kan kallas annat än ett mästerverk. Tre år efter att ha sett Harriet Smithson på scen var symfonin färdig och 1830 uruppfördes den.  

Två år senare hörde Smithson symfonin för första gången och blev så fascinerad av passionen i musiken att hon beslöt sig för att träffa kompositören. Ett år senare var de gifta.  

Dock var kanske fantasin bättre än verkligheten för passionen och kärleken falnade ganska fort och äktenskapet avslutades sju år senare. Men symfonin lever kvar, och i den, den eviga besatta passionen.