Säsongsöppning - Eldfågeln

I Webers folksagobaserade opera är det magi och kärlek som för handlingen framåt.  

Max är kär i Agathe, men för att få hennes hand måste han visa sin pricksäkerhet med gevär och kula. Han har inte riktigt de färdigheter som krävs, men praktiskt nog får han ett erbjudande han inte kan tacka nej till, av sin kärlekskonkurrent, som visar hur man stöper magiska kulor som aldrig missar sitt mål. Sex kulor för skytten, men den sjunde tillhör djävulen. Scenen som avslöjar hur kulorna stöps i den mystiska ”Vargklyftan” har beskrivits som en av de främsta musikaliska beskrivningarna av övernaturligt obehag, och är ofta använd för att suggerera skräck även i vår tid. 

Magin fungerar och tack vare de förtrollade kulorna träffar Max sina mål, men den sjunde kulan är kvar. För att bevisa sin talang ska han inför den styrande Prins Ottokar skjuta en duva med den sjunde kulan. Men eftersom kulan tillhör djävulen har den egna planer, och träffar istället Agathe, som står redo i brudklänning och med krans i håret. Agathes brudklädda lik förs till Vargklyftan, och Max väntar sitt straff. Men i sista stund räddas han och Agathe väcks till liv av den vandrande mystiske eremiten, som förklarar att det brott som Max begått genom att ingå förbund med den onde, gjordes enbart av stor kärlek till Agathe, och att han därför inte syndat. Kärleken övertrumfar brottet, och Agathe vaknar till liv. Och som sig bör i sagor, slutar historien lyckligt, och alla lever lyckliga i alla sina dagar. 

För en hornist är detta en konsert där hen verkligen får chansen att visa upp hela sitt register och sin talang. Musiken visar att instrumentet är både kraftfullt och smäktande vackert. Kurt Atterberg har skrivit en konsert med frodiga harmonier, och han ställer element från olika musikaliska tidsepoker bredvid varandra och skapar genom detta en samtidskänsla i musiken. Konserten är traditionellt uppbyggd i tre satser, en sonat, ett adagio och ett rondo, där den tredje satsen citerar den första. Men i tredje satsen kan man, om man lyssnar uppmärksamt, hitta citat från Richard Wagners opera Siegfried.  

Det är en svår konsert för solisten, och kräver både teknisk briljans och uthållighet, men också en förmåga att göra musiken till sin egen.  

Om verket:

Eldfågeln var Stravinskijs första verk för Ryska baletten i Paris, och hade premiär 1910. Precis som de kommande baletterna Petrusjka och Våroffer, har Eldfågeln rötter i rysk folklore. Den bygger på sagan om prins Ivan, som hamnar i en magisk trädgård, där han träffar den färgsprakande eldfågeln. Han fångar den, men släpper den sedan fri, mot en av dess fjädrar. Han går vidare i trädgården och får syn på tretton dansande prinsessor, som är förtrollade av trollkarlen Kasjtjej och fångna i hans palats. Ivan försöker frige en av dem, men blir själv fånge. När han viftar med fjädern, kommer eldfågeln till undsättning och tvingar Kasjtjej och hans män att dansa en våldsam infernodans. Eldfågeln söver trollkarlen med en vaggvisa och visar Ivan ett ägg, där Kasjtjejs själ förvaras. Ivan förstör ägget och Kasjtjej dör. Palatset faller samman och förtrollningarna bryts till allmänt jubel.

1949 gjorde koreografen George Balanchine en legendarisk version av Eldfågeln i New York, med kostymer och scenografi av Marc Chagall. De senaste årens mest uppmärksammade uppsättning i Sverige är Fredrik Benke Rydmans version på Göteborgsoperan 2015.

Musiken är full av kontraster och mycket händelserik, lyssnaren kastas mellan olika scener, temperament och bilder. Redan de inledande takternas olycksbådande låga stråkar är en av de många höjdpunkterna. En annan är infernodansen med sin våldsamma forte fortissimodramatik. Men många som älskar Eldfågeln sitter förmodligen och väntar på det ensamma valthornet, som tänds som en fackla i natten efter ett långt diminuendo i slutet. Det där hornet inleder en av musikhistoriens mest storslagna och gripande finaler. Stravinskij vrider alla kranar till max och låter färger, kärlek, eld och tårar flöda ut i ymniga mängder.