Säsongsöppning - Eldfågeln

I Webers folksagobaserade opera är det magi och kärlek som för handlingen framåt.  

Max är kär i Agathe, men för att få hennes hand måste han visa sin pricksäkerhet med gevär och kula. Han har inte riktigt de färdigheter som krävs, men praktiskt nog får han ett erbjudande han inte kan tacka nej till, av sin kärlekskonkurrent, som visar hur man stöper magiska kulor som aldrig missar sitt mål. Sex kulor för skytten, men den sjunde tillhör djävulen. Scenen som avslöjar hur kulorna stöps i den mystiska ”Vargklyftan” har beskrivits som en av de främsta musikaliska beskrivningarna av övernaturligt obehag, och är ofta använd för att suggerera skräck även i vår tid. 

Magin fungerar och tack vare de förtrollade kulorna träffar Max sina mål, men den sjunde kulan är kvar. För att bevisa sin talang ska han inför den styrande Prins Ottokar skjuta en duva med den sjunde kulan. Men eftersom kulan tillhör djävulen har den egna planer, och träffar istället Agathe, som står redo i brudklänning och med krans i håret. Agathes brudklädda lik förs till Vargklyftan, och Max väntar sitt straff. Men i sista stund räddas han och Agathe väcks till liv av den vandrande mystiske eremiten, som förklarar att det brott som Max begått genom att ingå förbund med den onde, gjordes enbart av stor kärlek till Agathe, och att han därför inte syndat. Kärleken övertrumfar brottet, och Agathe vaknar till liv. Och som sig bör i sagor, slutar historien lyckligt, och alla lever lyckliga i alla sina dagar. 

För en hornist är detta en konsert där hen verkligen får chansen att visa upp hela sitt register och sin talang. Musiken visar att instrumentet är både kraftfullt och smäktande vackert. Kurt Atterberg har skrivit en konsert med frodiga harmonier, och han ställer element från olika musikaliska tidsepoker bredvid varandra och skapar genom detta en samtidskänsla i musiken. Konserten är traditionellt uppbyggd i tre satser, en sonat, ett adagio och ett rondo, där den tredje satsen citerar den första. Men i tredje satsen kan man, om man lyssnar uppmärksamt, hitta citat från Richard Wagners opera Siegfried.  

Det är en svår konsert för solisten, och kräver både teknisk briljans och uthållighet, men också en förmåga att göra musiken till sin egen.  

Det var en ganska ung och okänd kompositör som direktören för ryska baletten i Paris, Sergej Djagilev, anlitade för att skriva ett nytt verk i början av förra seklet. Men Djagilev såg något speciellt hos den 28-årige Stravinskij, och det skulle visa sig vara en bra matchning, för efter deras första gemensamma projekt Eldfågeln 1910, utvecklades ett konstnärligt samarbete som skulle vara ända till 1928.   

Det fanns en vurm för rysk folkkultur i den parisiska kulturella kretsen kring förra sekelskiftet. Det tog Djagilev fasta på och beslöt sig för att producera en balett med teman från ryska folksagor.  

Sagan om Eldfågeln handlar om Prins Ivan, som i en magisk trädgård en dag upptäcker en vacker fågel med fjädrar av eld. Han försöker fånga fågeln, men den flyger i väg och försvinner. Prinsen beger sig då ut i världen för att hitta fågeln, och på sin väg träffar han på en rad olika figurer: tolv prinsessor, en magisk orm och en ond trollkarl är några av dem.  

Stravinskij var som tidigare nämnts ett oprövat kort, men var väldigt ivrig att få visa upp sin musik för världen. Eftersom han hört ryktesvägen att Djagilev sökte efter en kompositör, hade han redan påbörjat komponerandet när han blev tillfrågad. För att skapa sin egen unika ljudbild använde Stravinskij sig av både ryska folkmelodier och modernistisk harmonik, och resultatet blev både nytt och innovativt.  

Redan före premiären i Paris den 25 juni 1910 fanns det en känsla av succé hos ensemblen. De visste att något nytt och omvälvande skulle presenteras, och deras förväntan uppfylldes med råge. Redan efter premiären var verket en formidabel succé, och den blev föreställningen som alla ville se. Djagilev uttalade sig om Stravinskij efter premiären: ”Märk mina ord – han är en man på väg mot berömmelse.”. Kritikerna var eniga om att detta var ett storverk, och allt från dekor, kostym och naturligtvis musik och koreografi berömdes i pressen.  

Baletten Eldfågeln har blivit en del av standardrepertoaren hos balettkompanier världen över och spelas till glädje för både dansare och publik även idag. Musiken som Stravinskij skapade är ett konstverk i sig, även utan dansare. Eldfågel-sviten komponerade Stravinskij året efter premiären, för att kunna spelas på konserter.