Rachmaninovs pianokonsert nr 3

Anatolij Ljadov (1845-1914) skrev flera musikaliska miniatyrer där han kombinerade sitt intresse för rysk folktro med sin förmåga att klä gamla folkmelodier (eller egna pastischer på sådana) i praktfull orkesterdräkt. Den förtrollade sjön (1909) och Baba-Jaga är två exempel. Ett tredje är Kikimora (1910), en symfonisk dikt som är betitlad efter en typ av illvilligt andeväsen, lite som vår hustomte. Men kikimoran är kusligare; hon har sitt ursprung i dödfödda eller vanskapta barn. Hon ställer för det mesta till jävulskap i hushållet där hon bor, men kan undantagsvis också vara till hjälp. Den kikimora som Ljadov skriver om växer upp med en trollkarl i bergen. Hon tillbringar sin första tid i en vagga av kristall och ägnar sig sedan åt att spinna lin hela dagarna, samtidigt som hon smider onda planer för världen.
 

Ett engelskt horn sätter an den sagolika tonen och celestan skapar associationer till det magiska och spöklika. I avsnitten med högt tempo kan man föreställa sig den uppståndelse som uppstår när kikimoran har ställt till med något. Efter det stormiga crescendot i slutet gör hon ett sista, gäckande besök och försvinner.

Inledningsmottot är ytterst kraftfullt och ödesmättat, ja till och med hotfullt. Ibland försöker mer vänligt sinnat träblås ta sig igenom det mörka dammoln som de ihärdiga tonstötarna piskar upp genom hela första satsen, men utan framgång. Det är mäktigt, tungt, vackert och mycket ryskt. Scherzot som följer utgör en formidabel kontrast med sin fjäderlätta grace. Hornisterna gör en heroisk insats med de ultrasnabba pulsen i bakgrunden, som skapar associationer till fladdrande fjärilsvingar eller subtila beröringar. Eller en underbar gammal motorbåt. I den långsamma tredje satsen skapas den bärande melodin initialt av samspelande klarinett, horn och harpa. Efter ett känslofyllt klimax klingar musiken ut, och går sömlöst över i finalen, som genomsyras av feststämning med dans och berusning.

Alexander Borodin (1833-1887, uttalas baradín) var läkare och forskare inom organisk kemi. Han hade skrivit del musik i barn- och ungdomen, men det var först som 29-åring som han började ta lektioner i komposition. Musiken förblev dock en andrasyssla för honom vilket gjorde att kompositionsprocessen blev väldigt utdragen. Men med tid följer eftertanke och reflektion. Han började jobba på Symfoni nr 2 1869 och den uruppfördes den 13 mars 1877.
 

Med detta tillvägagångssätt blev Borodins verkskatalog ganska tunn. Men det har inte hindrat honom från att idag betraktas som en av de stora ryska tonsättarna. Han var mycket uppskattad av sin samtid också. Bland hans beundrare (och nära vänner) fanns Franz Liszt och Nikolaj Rimskij-Korsakov. 

Sergej Rachmaninov var en av det tidiga 1900-talets främsta pianister. I sina fyra pianokonserter utsätter han solisten för oerhörda prövningar vad gäller teknik och uthållighet. Han skrev Pianokonsert nr 3 inför en turné i USA, där den uruppfördes på New Theatre i New York, den 28 november 1909 med tonsättaren själv vid flygeln.
 

Hans tre andra pianokonserter börjar dramatiskt eller komplicerat, men trean inleds påtagligt enkelt med en pianostämma som kan spelas av alla som kan läsa noter. Sedan blir det betydligt svårare. Temat är, som så ofta hos Rachmaninov, inspirerat av den ryskortodoxa liturgiska musiken. Han kallar blygsamt den långsamma andra satsen Intermezzo. Efter en introduktion av orkestern ramlar pianot in i musiken och breder ut sig i känslosamma och romantiska insatser. Finalen börjar med en smäll, varefter solisten presenterar ett heroiskt fanfartema som går som en röd tråd genom resten av konserten, parallellt med flera idéer från första satsen som återkommer. Ett lugnare, mer lyriskt avsnitt följer där intensiteten går ner till nollpunkten, innan det rasande och utdragna upploppet tar vid.