Från nya världen

Aaron Copland: Fanfare for the common man

Copland skrev Fanfare for the common man 1942 och byggde några år senare ut den till en symfoni. Verkets titel kommer från ett tal av Henry A. Wallace, som var vicepresident under Franklin D. Roosevelt. Han förutspådde att kriget och dess förestående slut skulle innebära ”Gryningen för den ordinäre mannens århundrade”.

Symfonin som Copland skapade utifrån fanfaren uruppfördes i oktober 1946 och genomsyras av krigstidens heroism och patriotiska stämningar.

Fanfaren har lämnat betydande spår i musikhistorien. Det brittiska proggbandet Emerson, Lake & Palmer spelade in en cover 1977, och mellan 1987-2016 skrev den amerikanska tonsättaren Joan Tower sex egna fanfarer, som kommentarer till Coplands verk, Fanfare for the uncommon woman 1-6.

Kareem Roustom: Adrift on the Wine-dark Sea

Den syrisk-amerikanske tonsättaren Kareem Roustom har inspirerats av hjältemod i en helt egen division i sin klarinettkonsert Adrift on the Wine-dark Sea. Den handlar om den syriska flyktingen Doaa Al-Zamel, som flydde över Medelhavet 2014. Flyktbåten prejades och sjönk, men hon lyckades hålla sig själv och två spädbarn vid liv i fyra dagar med hjälp av en badring – utan att kunna simma. Roustom drar paralleller mellan Al-Zamels öde och Odysseus otursförföljda irrande på hemfärden från Trojanska kriget. Klarinetten spelar rollen som Odysseus/Doaa Al-Zamel och orkestern representerar det stormande havet och andra hot. Efter ett klarinettsolo i mitten ljuder några toner i bleckblåset som tycks göra ansatser till Coplands fanfar. Doaa Al-Zamel bor numera i Sverige och Steven Spielberg har köpt filmrättigheterna till boken om hennes liv.

Antonín Dvořák: Symfoni nr 9

När 1940- och 50-talets kompositörer av musik till westernfilmer sökte inspiration, var det till en tjeck de vände sig. Dvořák var i sin tur inspirerad av nordamerikansk urfolks- och folkmusik, samt negro spirituals, som han studerade under sin vistelse i USA 1892-95.

I första satsen är det lätt att föreställa sig kameraflygningar över prärier och bergslandskap. Den långsamma andra satsen skulle kunna skildra ett nattläger under stjärnorna. Ett engelskt horn spelar ett förtröstansfullt tema, bakom horisonten väntar solen. Tredje satsen börjar med några orkesterstötar som för tankarna till Beethovens Symfoni nr 9 – som ju också markerar början på något nytt. I finalen är vi tillbaka i filmmusiken. Här är det tydligt att John Williams har lånat stoff. Inledningen låter som Hajen och de majestätiska bleckblåsfanfareran påminner om slutmusiken till Star Wars-filmen A new hope.