Börtz & Rachmaninov

Efter den stora succén med operan Backanterna gick Daniel Börtz in i en period av sånger. Kanske var det just det intensiva arbetet med röster som gjorde att Börtz inspirerades till att skriva flera stora solokonserter med ordet ”sång” i sina titlar. Violinkonserten Sånger och skuggor, sångcykeln Sånger om döden, klarinettkonserten Sånger och ljus, pianokonserten Sånger och trumpetkonserten Sånger och danser.  

År 1996 skriver Börtz trumpetkonserten Sånger och danser för Håkan Hardenberger, och stycket har urpremiär på musikfestivalen Musikhöst i Odense. Det är ett verk som lämnar stort intryck hos både publik och kritiker, mycket tack vare att verket är skrivet för att lyfta Hardenbergers lyriska trumpetton. I solostämman hörs virtuosa anrop från trumpeten, besvarade av slagverk, och trots titeln är det inte trumpetens förmåga till festliga upprymda fanfarer som lockar Börtz utan snarare dess förmåga att förmedla längtan och vemod.  

I oktober 1906 hade Rachmaninov kunnat njuta av två succéartade säsonger som chefsdirigent på Bolshoioperan i Moskva, men han kände att hans tid på dirigentpulten distraherade honom från det han först och främst såg sig som – en kompositör. För att åtgärda detta tog han med sig familjen och flyttade till Dresden för att där helt kunna fokusera på komponerandet, men också för att fly det allt mer upphettade politiska läget i Moskva. Ett läge som några år senare ledde till Revolution.  

Efter uruppförandet av hans första symfoni 1897 var Rachmaninov inte längre helt övertygad om sin förträfflighet som kompositör. Mottagandet av ettan hade inte bara varit ljumt, utan till och med fiaskoartat. Så pass illa mött var symfonin att den unge kompositören sjönk in i en kraftig depression, och fylldes av självtvivel. I tre år var Rachmaninov fast i depressionens bojor, tills dess att han på uppmaning från välvilliga släktingar besökte den för tiden väldigt populäre psykiatrikern doktor Nikolai Dahl. Dahls hypnosbehandlingar hjälpte, och i en kreativ frenesi med ett stärkt självförtroende gav sig Rachmaninov in i att skriva sin andra pianokonsert.  

Men trots att hans andra pianokonsert blev en succé saknades självförtroendet för att verkligen tro på sin förmåga att skriva en ny symfoni.   

Men tiden i Dresden verkade vara precis vad han behövde. I oktober 1906 påbörjade han skrivandet och symfonin var färdigskriven på nyårsdagen 1907. Han var förvisso inte helt nöjd med det första utkastet av symfonin, men efter några justeringar kunde verket ha sin urpremiär 1908, till rungande applåder. Rachmaninov höll själv i dirigentpinnen, och belönades med den prestigefyllda ”Glinkautmärkelsen” för denna andra symfoni.  

Symfoni nr 2 har därefter upphöjts till något av musikvärldens verkliga mästerverk. Det är den rika orkestreringen och de starka passionerade melodierna som säkrat verkets plats i musikhistorien.