Bergakungen (torsdag)

Den ryske koreografen och dansaren Michel Fokine skrev danshistoria 1910 och 1911, då hans banbrytande koreografier till Igor Stravinskijs lika banbrytande verk Eldfågeln och Petrusjka sattes upp av Ryska baletten i Paris. 1913 besökte han Stockholm och fick upp ögonen för John Bauers suggestiva bilder av troll, skogar och magiska tjärnar. Han föreslog ett samarbete, vilket den scenkonstintresserade Bauer accepterade och de började arbeta på libretto och scenbilder till baletten som skulle heta Bergakungen och ha premiär på Kungliga Operan.

Hugo Alfvén knöts till projektet 1915. Vid denna tid var han en av Sveriges mest kända och folkkära tonsättare, med flera populära verk i bagaget, som Midsommarvaka, En skärgårdssägen och sina tre första symfonier. Han var även dirigent för Orphei Drängar och andra populära körer.

Processen med Bergakungen blev dock seg och konfliktfylld. John Bauer hade en öppen tvist med Kungliga Operans regissör i tidningarna beträffande sin roll i projektet. Första världskriget försinkade förstås också arbetet, och den 20 november 1918 inträffade ytterligare en tragedi: Ångfartyget Per Brahe förliste i Vättern, och bland de 24 omkomna fanns John Bauer och hans familj.

Först 1923, tio år efter Michel Fokines ursprungliga idé, hade baletten premiär. För koreografin stod en av hans elever, Jean Börlin, som 1920 hade varit med och startat Svenska baletten i Paris. Prins Eugen och J.A.G. Acke hade skapat scenografin. Efter ett domstolsutslag 1925 tillerkändes dock John Bauer en del av upphovsrätten.

Balettens handling bygger på en medeltida ballad om en vallflicka som blir bergtagen. Inne i berget möter hon Bergakungen, andra troll och sjöjungfrur. Hennes käresta, en vallpojke, lyckas tillslut befria henne med hjälp av skogstrollet Humpe.

Hugo Alfvéns musik är kongenial med berättelsen. I 27 avsnitt förmedlar han sagan med sin fenomenala förmåga att skapa bilder och suggestiva stämningar med musik. I tredje takten hör vi för första gången det vemodiga vallhornet, som representerar berättelsens huvudpersoner.

Alfvén har skapat folkdanser som känns förhistoriska som urberget, och infernaliska trolldanser som skulle kunna vara komponerade av Hin Håle själv. Här finns översvallande känslor av kärlek, skräck, ensamhet och till slut frihet. Här finns obehagliga ritualer och väldiga bergsalar. Här finns dramatiska gestaltningar av naturfenomen, som snöstorm och gryning. Avsnittet som är betitlat Sommarregn (nummer 13) utmärker sig med sin påtagligt moderna känsla. En melodi för oboe och engelskt horn slingrar sig över oroliga stråkar, ackompanjerade av flöjtstötar som närmast för tankarna till Jerry Goldsmiths musik till Ridley Scotts rymdthriller Alien (1979). Ett vykort från framtiden mitt i den medeltida balladen, signerat Hugo Emil Alfvén.