Richard Wagners ouvertyrer - Intervju med dirigenten Johannes Gustavsson

– Nej tyvärr, bara brottstycken och lösa akter konsertant, säger Johannes Gustavsson. Därför tar jag chansen att dirigera den här musiken så fort jag får möjlighet. Det krävs en oerhörd helhetsbild för att greppa Wagner, så det känns inte som man behöver ha bråttom med hans verk.

Det är inte särskilt vanligt med Wagner i konserthusen, vad beror det på?

– Personligen tycker jag att han borde spelas betydligt oftare. Men man kan inte komma ifrån att det är och förblir teatermusik. Wagners idé om konst och kultur är att allt hänger ihop – ljus, scenografi, text och musik. Han såg det som en odelbar helhet, allkonstverket.

Med det sagt är musiken oerhört drivande i hans operor. Stora delar av hans produktion skulle ha ett lika stort musikaliskt värde om man skulle lyfta bort sången. Väldigt mycket av dramat finns i orkesterstämmorna.

Ouvertyrer kan ha olika funktioner. Vad ville Wagner åstadkomma med ouvertyrerna till Tannhäuser och Parsifal?

– Ja, det finns flera förhållningssätt. Ouvertyren till Rossinis Willhelm Tell har t.ex. inte alls med själva operan att göra, men det är ett fantastiskt stycke. I bel canto-operor handlar ouvertyren mest om att få in publiken i salen. Den kan också syfta till att sammanfatta operans handling, som i Mozarts Don Giovanni. Ouvertyren till Tannhäuser, som är en tidig Wagneropera, är skriven i den traditionen. Han presenterar de centrala ledmotiven och de olika ingredienserna. Senare hos Wagner har ouvertyren ingen sådan funktion. Till Rhenguldet och Valkyrian till exempel, skrev han bara korta förspel för att skapa en viss stämning. Ouvertyren, eller egentligen preludiet, till hans sista opera Parsifal, presenterar visserligen flera av ledmotiven, men musiken har mer med operans sakrala och högtidliga stämning att göra, än med handlingen.

På programmet står också Beethovens Pianokonsert nr 3 och Britta Byströms Segelnde Stadt. Hur förhåller sig de här styckena till Wagnerverken?

– Beethoven var Wagners stora förebild och den tredje pianokonserten är den av hans fem som har den största tyngden. Beethoven är visserligen alltid dramatisk, men den här konserten är det på ett allvarligare sätt. Den har ett ”operatiskt” drag över sig.

Britta Byströms stycke är musikaliskt annorlunda i jämförelse. Det har sitt ursprung i en Paul Klee-tavla som föreställer en seglande eller flygande stad. Jag associerar verket med luft och sfärer, precis som preludiet till Parsifal. Hennes musik är väldigt kvick och ofta klangmässigt ljus. Parsifal går verkligen upp i rymden i slutet, och det fångas upp fint av det flyktiga i Segelnde Stadt.