Meny
Låt oss vara unika!

Låt oss vara unika!

Möt visionären Robert Trevino

På arbetsbordet i Robert Trevinos loge på Malmö Live Konserthus ligger ett brunt läderetui med hans dirigentpinne – ett arbetsredskap som han ser som en del av sin kropp:
— Det är viktigt att pinnen är proportionerlig med armen, säger han och tar fram den ur fodralet. Jag har bara använt mig av två pinnar hittills. En som jag hade när jag var mellan 14 och 27 år och så denna. Den här är lättare, gjord av grafit och har större handtag. Med åren har mina händer blivit större, så nu behöver jag något rejälare att greppa, annars tvingas jag hålla handen alltför tajt när jag dirigerar. Handtaget är oftast tillverkat av kork, men vissa dirigenter föredrar trä. Jag tycker det kan bli halkigt. Man vill ju inte att pinnen ska glida ur handen mitt under konserten. 

 

Ibland dirigerar Robert Trevino dock utan pinne, till exempel när han leder mindre ensembler eller dirigerar musik av Mozart och tidigare tonsättare.
— Min lärare Leif Segerstam skällde på mig när jag inte använde pinnen. Men nu gör jag som jag vill, ha ha. Att dirigera utan pinne tror jag kan uppmuntra musikerna att bete sig mer som i en kammarensemble, och det gillar jag. Det är också ett sätt att få fram en större känslighet ur dem vad gäller nyanser. Men i ett större Stravinskijverk med stort avstånd till trombonister och slagverkare, 700 tempoändringar, 400 taktartsbyten och massor av olika estetiska uttryck – då är pinnen till stor hjälp för att organisera det hela.

 

Robert Trevino föddes 1983 och är uppvuxen i Fort Worth i nordöstra Texas. Trots att familjen levde under enkla förhållanden valde hans föräldrar att flytta till ett medelklassområde. Hans far stretade på med tre olika lågbetalda arbeten, och familjen hade det tufft. Som ättlingar till mexikanska säsongsarbetare blev de illa sedda av en del av grannarna.
— Vi var inte välkomna. Folk kastade ölflaskor på vår dörr och ropade ”Åk hem!”

 

Robert Trevino fick sitt musikaliska uppvaknande när han var åtta år. Han åkte bil med sin far, som snurrade på bilradions frekvensratt för att hitta rock- eller bluesmusik.
— Av en händelse rattade han in en station som spelade Lacrimosa ur Mozarts Requiem. Ett ljus tändes i mitt huvud. Från det ögonblicket visste jag att jag ville bli musiker.

 

Han bestämde sig för att försöka komma med i skolorkestern, men det fanns inga pengar till musiklektioner och hans självstudier räckte inte till för att bli antagen. Då slog hans beslutsamhet in. Han började gå upp klockan fyra på morgnarna för att hinna öva i två timmar innan skolan. Han jobbade på lov och helgdagar för att kunna betala sin musiklärare. När hans lärare så småningom blev varse sin elevs hårda arbete, började han ge lektionerna gratis.

 

Robert Trevino

 

Trevino blev tidigt fascinerad av dirigering, men det som tog fascinationen till en djup passion var när han i fjortonårsåldern hörde en förfärlig version av Beethovens Symfoni nr 7.
— Det var obegripligt för mig att något så välkänt kunde bli så fruktansvärt dåligt. Men det sporrade mig att fokusera på dirigering till hundra procent. Jag bestämde mig för att låta mitt liv handla om att det dåliga jag hade hört inte skulle behöva hända igen. 

 

Hans förste store lärare var alltså den finlandssvenske dirigenten och tonsättaren Leif Segerstam, som lärde honom att tänka intellektuellt och emotionellt kring musik och att alltid vara i kontakt med båda komponenterna när han dirigerar. Robert Trevino fortsätter uppräkningen av läromästare och mentorer på vägen mot dirigentyrket:
— David Zinman visade mig hur man bygger upp en orkester. Michael Tilson Thomas lärde mig att organisera och kanalisera mina känslor i en mer kondenserad form. Kurt Masur påminde mig om traditionen och kulturen kring olika orkestrars ljud och klanger.

 

Robert Trevino fick sitt internationella genombrott 2013, när han med kort varsel hoppade in och dirigerade Verdis Don Carlo på Bolsjojteatern i Moskva. Några år senare hoppade han också in för Daniel Harding i Mahlers Symfoni nr 3 med London Symphony Orchestra. Hans något oplanerade debut med den världsberömda orkestern blev en stor succé.

 

Robert Trevino är Malmö SymfoniOrkesters chefsdirigent från och med hösten 2019. Den fjortonde i ordningen sedan orkestern bildades 1925. Vid tiden för intervjun står han i begrepp att göra en djupdykning i den svenska musikhistorien. På ett bord i logen ligger mappar och buntar med hundratals partitur, som orkesterbibliotekarien Andreas Wetterlund valt ut.
— Jag lyssnar väldigt sällan på inspelningar när jag ska ta till mig ny musik. Jag hör den i huvudet när jag läser. Jag tar till mig partitur som andra andas syre. Jag har redan hittat flera mycket fina verk i de där högarna.

 

Robert Trevino

 

Musiken är bara en del av vad Trevinos ledarskap handlar om. Han har stora visioner – inte bara för MSO och Malmö Live, utan också för själva Malmö.
— En av anledningarna till att jag accepterade det här uppdraget är MSO:s ambition att vara relevant och engagerad i samhället. Malmö befinner sig i en väldigt speciell fas i sin historia. Här finns många nya människor, stort inflöde av människor från Köpenhamn och Kastrup, sjöfart och rikt kulturliv. Jag vill att orkestern ska hitta sin plats i det här föränderliga landskapet. Betongen är fortfarande våt, så vi ska se till att gjuta fast vår verksamhet mycket omsorgsfullt, så att orkestern kommer att vara en betydande del av vad som definierar Malmö när betongen väl har stelnat. 

 

De första stegen i det här arbetet är att genomföra två stora festivaler under rubriken ”Transitions and revolutions”, ungefär ”Övergångar och revolutioner”. Titeln anspelar för det första på den övergångsperiod som Malmö befinner sig i just nu, för det andra på Malmö SymfoniOrkesters förändringsarbete och för det tredje på Malmö Live och vad en nybyggd konsertanläggning av världsklass kan betyda för en stad på 2000-talet. För att belysa de här förändringsprocesserna har Trevino valt att fokusera på Ludwig van Beethoven och Igor Stravinskij. Två kompositörer som upplevde många revolutioner och övergångar – både privat och musikaliskt, men också i världen runt omkring.

 

Under Beethovenfestivalen, som äger rum i oktober 2019, kommer alla hans nio symfonier framföras under två veckor. Stravinskijfestivalen går av stapeln i mars 2020 och består av ett dussin verk.
— Genom dessa två stora evenemang ställer jag en djärv fråga till publiken: Kan ni tänka er att ha Malmö Live som mötesplats under de här tvåveckorsperioderna? Vi erbjuder något mycket speciellt i orkesterns och byggnadens historia, ja i hela stadens historia. Så låt oss få vara Malmös kulturella och sociala mittpunkt under de här veckorna. Det kommer att bli intensivt. Jag kommer att ha en del nya gråa hårstrån när vi är färdiga. Även orkestermedlemmarna. Jag vet att den här typen av djupt och koncentrerat grävande i enskilda kompositörer är ett ovanligt konsertformat, men varför skulle vi följa format från andra orkestrar och konserthus? Malmö är unikt i världen, låt oss därför vara unika!

 

Det är vad Trevino kallar det ”större samarbetet” som är målet. Att förbättra relationer människor emellan. Att påverka det större tänkandet kring musik, och utvidga det till ett socialt tänkande. Han vet av egen erfarenhet att musiken och passionen till den kan förändra människors liv.
— I början av arbetet med till exempel en Beethovensymfoni försöker jag sätta fingret på kärnan av verket och förstå den impuls som fick kompositören att skriva det. Sedan måste jag få orkestern att samlas kring denna idé, och försöka presentera den på ett så tydligt och övertygande sätt som möjligt under konserten. Gör vi det tillräckligt bra kommer publiken att uppfatta enhetskänslan och därmed bli delaktig i projektet. Och då förstår den förhoppningsvis att vi människor inte är så olika.

 

Robert Trevino 

Efter att ha dirigerat en Sjostakovitjsymfoni kan jag vara nära döden, bokstavligen talat, efter att ha gått igenom all smärta som finns i den musiken. 

Robert Trevino är en flitigt anlitad världsdirigent och reser kors och tvärs över jordklotet. Han är sedan hösten 2017 konstnärlig ledare för Basque National Orchestra i San Sebastian, ett uppdrag som han kommer att ha parallellt med chefskapet i Malmö. Det finns flera andra orkestrar som han har nära relationer till och som han är angelägen om att underhålla. Arbetsdagarna är långa och han jobbar femtio veckor om året.
— Jag är en väldigt organiserad person, säger Trevino. Det är mitt botemedel mot stress som kan komma ur arbetsbelastning och tidsbrist. Men det finns en annan typ av stress med mitt yrke som man inte kan övervinna genom att vara strukturerad. Det är stressen över att de jag jobbar med inte ska förstå min vision – eller att de inte vill dela den. Det handlar inte om att de måste gilla mig, för det har de all rätt att inte göra, men jag vill att folk ska förstå att jag lever för att tjäna – min publik, orkestern, konstformen, folket. Jag är här för att försöka hjälpa, för att försöka sammanföra människor. Man kan se mig som en präst, men vigd åt musiken istället för Gud.

 

Med alla åtaganden blir det inte tid för så mycket annat i Robert Trevinos liv. Han är gift, men har inga barn. Han är intresserad av mat och vin, och går gärna ut och äter. Ibland kopplar han av med en film. Men han upplever aldrig att han måste ta paus från musiken eller hämta energi från något annat.
— Musiken är sin egen energi. Efter att ha dirigerat en Sjostakovitjsymfoni kan jag vara nära döden, bokstavligen talat, efter att ha gått igenom all smärta som finns i den musiken. Jag förlorar allt jag har under en sådan konsert, men får på något sätt tillbaka dubbelt så mycket efteråt.

 

Robert Trevino är noga med rutinerna inför en konsert. Några timmar innan äter han, vanligen risotto, ingen alkohol. Sen försöker han hinna med en tupplur, helst på en timme, men 20 minuter räcker.
— Efter att ha bytt om kollar jag gylfen, minst tre gånger. Min stora skräck är att den ska vara öppen under en konsert. Men det har aldrig hänt, ta i trä… Precis innan jag går ut på scenen blundar jag några ögonblick för att fokusera på verket som ska framföras. I början av min karriär behövde jag minst en minut för det här, men nu räcker det med fem sekunder för att tysta de andra tankarna. Och så reserverar jag ett minimalt hjärnutrymme för att inte snubbla över notställen när jag går fram mot pulten. Sen är det bara musiken som gäller. 

 

 

Senast uppdaterad 2019-05-13

Läs också