En världspremiär med déjà vu-känslor

Eller stråkar och stråkar förresten, i flera av Simon Söfeldes verk är det främst blåset som betonas.

- Jag tycker att träblåsklangen är mera naken och ärlig, stråket kan kännas mer färgat, säger han.

Något annat som kännetecknar hans sätt att skapa musik är att det ges plats för vilopauser.

- I Minnenas skeende tror jag att det finns ännu mer vilopauser, jämfört med tidigare verk. Något annat som skiljer sig från kompositioner som Fugato och Six movements for orchestra är att det nya stycket har en lättsammare dramatik och inte lika skarpa kontraster – det är lite mer målande.

När Simon Söfälde sätter i gång med en ny tonsättning är utgångspunkten hur han själv lyssnar på musik. Apropå förekomsten av pauser och tystnad säger han:

- Hos en kompositör som Pierre Boulez kan det ibland bli ”information overload”, en tendens att träda in i hysterin. När det handlar om tystnaden i musiken gäller det att introducera den tidigt i ett verk för att den ska bli användbar.

Hans poäng är att om man som kompositör väl har låtit sig dras med i ett fullmatat ljudflöde, så är det svårt att plötsligt introducera tystnad som ett naturligt element.

Om jag skulle be dig att lyfta fram en sak, som du tycker att åhörarna ska lyssna lite extra efter i Minnenas skeende, vad skulle det vara?

- Då får det bli den eteriska klangen. Den finns med i alla delar och kan förhoppningsvis skapa en liten déjà vu-känsla.

Missa inte Simon Söfeldes konsertintroduktion av Minnenas skeende på Kanalscenen på torsdag den 14 november kl. 18.00.