En konsert är som ett maraton

I den berättas elva episoder ur Cervantes roman om den förvirrade ädlingen från La Mancha. Huvudpersonen gestaltas av en solocello, medan altfiolen spelar rollen som hans väpnare Sancho Panza, ibland understödd av tenortuba och basklarinett.

– Det är ett lite annorlunda solo, säger Susanja Nielsen. Det är ju ingen solokonsert, utan mer ett stämledarsolo. Dessutom har jag blivit tilldelad en karaktär. Så är det inte när jag spelar en violakonsert av till exempel Bartók eller Stamitz.

Vad handlar verket om för dig?

– Don Quijote lever i en drömvärld och där finns paralleller till dagens samhälle – för hur mycket av vår verklighet är egentligen verklig? Jag tänker t.ex. på sociala medier, eller Corona-tidens många videomöten. Man har fått leva mycket i sitt eget huvud de senaste åren, och jag tänker att det är lite samma sak med Don Quijote. Under verkets gång påverkar motparterna varann och utvecklas på olika sätt. Så det blir något av en mänsklig resa också.

Det finns flera målande och filmiska partier i verket, t.ex. dramatiska vindar och böljande vågor. Men det finns också ett avsnitt med bräkande får, som är rätt överraskande för ett verk från 1897.

– Ja, det låter fantastiskt. Jag tycker det är härligt när tonsättare drar fram sådana specialeffekter. I samtida, modern musik experimenterar kompositörer ofta med ljud och missljud, men det är inte lika vanligt i mer klassisk repertoar. För oss som är skolade och vana vid att ha full kontroll på klang och teknik är det roligt att få släppa loss på det sättet, och uttrycka något konkret, som ett djur.

Hur ser din process ut inför ett nytt verk?

– Mycket handlar om egen instudering och att öva, dels för att hålla formen och fortsätta utvecklas, men också för att lära in veckans repertoar. Jag lyssnar på olika inspelningar, studerar noterna och partituret. Och så läser jag på. I fallet med Don Quixote vill jag t.ex. veta vad i musiken som gestaltar de olika beståndsdelarna, som väderkvarnar och pilgrimer och så vidare, så att jag kan spela så att publiken upplever verket som en berättelse. Sen får man inte glömma att vila och ladda energi, så att man kan prestera på topp. Generalrepetitionen eller en komplett genomspelning av programmet är viktig, dels för att det ger en helhetssyn på konserten, så att man inte bara förmedlar en massa småbitar. Dels för att en konsert är lite som ett maraton. Man måste hushålla med krafterna, både fysiskt och mentalt.