Aldrig blir publikens roll så tydlig som när den inte finns i salongen, upplever Gustav Melander
Gustav Melander kommer från Vänersborg och har spelat trumpet i MSO sedan 2014. Idag är han stämledare och kommer denna säsong att vara en av solisterna i Lisa Streichs nykomponerade stycke Sinfonia Concertante, som framförs i oktober 2021.
– Det är alltid spännande att se vad som kommer och roligt att spela något helt nytt, säger Gustav. Då är man inte begränsad av traditioner eller tidigare inspelningar. Man kan vara friare som solist.
Vad ser du annars fram emot under denna säsong?
– Carl Nielsen-veckorna i november och december ska bli väldigt kul. Vi har faktiskt inte spelat så mycket Nielsen sedan jag började i orkestern och det känns extra roligt eftersom det blir lite lokalt med en dansk kompositör. Hans tredje symfoni är en riktig pärla. Sedan älskar jag att jobba med Ryan Bancroft, som ska dirigera. Han var här förra säsongen och dirigerade bland annat Sibelius fyra. Jag ser mycket fram emot att han ska komma tillbaka och jobba intensivt med orkestern under de här veckorna.
Hur upptäckte du trumpeten?
– Jag gick på en instrumentdemonstration på Kommunala musikskolan i Vänersborg och blev fängslad av trumpetläraren, som var väldigt karismatisk. Så det var kanske mer läraren jag föll för från början, än själva instrumentet. Han fick mig att tycka det var väldigt kul att spela. Jag blev mer och mer biten av både trumpet och klassisk musik och när jag var 15 år bestämde jag mig för att bli trumpetare. Jag tågpendlade till Malmö varannan helg för att ta lektioner för Bo Nilsson och hoppade sena- re av gymnasiet för att börja på Musikhögskolan. När jag var 22 år fick jag jobbet här i MSO.
Förra säsongen genomfördes till stor del utan publik i salongen. Hur upplevde du det?
– Det är helt klart bättre än att inte spela alls, men det var svårt att komma in i konsertkänslan, särskilt i början. Att spela inför kamera och mikrofon ger en annan typ av press, eftersom konserten kanske ska ligga kvar för lyssning i efterhand. Det gör att fokus riskerar att hamna på detaljer och småsaker i musiken, för att man inte ska missa något. När man spelar för en livepublik kan man satsa mer. Man kan gå i in framförandet till hundra procent.
Jag har saknat atmosfären i salongen inför en konsert, när man sitter och värmer upp på scen, medan publiken sorlar. Sen blir det knäpptyst och dirigenten kommer in. Det ska- par en speciell spänning för alla närvarande, i högsta grad också för oss musiker. Det är en stämning som man kan ta på. Denna extra krydda har jag saknat väldigt mycket.