Venzago & Brahms etta

Uruppförande

1. Allegro con brio 

2. Larghetto 

3. Gavotte. Non troppo allegro 

4. Finale. Molto vivace 

Om verket

Sergej Prokofjevs Symfoni nr. 1, även känd som Den klassiska, är en hyllning till den klassiska stilen hos Haydn och Mozart, men med en tydlig Prokofjev-twist. Verket komponerades mellan 1916 och 1917 och är ett lysande exempel på neoklassicism, där den unge kompositörens skarpa intellekt och humor skiner igenom. 

I en tid av stora förändringar och omvälvningar är Prokofjev en ung man med en djärv vision som vågar blicka bakåt för att skapa något nytt. Han ser till de gamla mästarna, Haydn och Mozart, och frågar sig: “Hur skulle de ha komponerat om de levde idag?” 

Med denna fråga i åtanke tar han sig an utmaningen att skriva en symfoni som hyllar det förflutna och samtidigt bär hans egen unika signatur. Resultatet blir Symfoni nr. 1, ett verk som är lika mycket en lekfull dans som ett seriöst musikaliskt samtal. 

Prokofjevs klassiska symfoni är inte bara en pastisch eller en enkel imitation utan en kärleksfull och intelligent dialog med historien som visar att även de äldsta formerna kan få nytt liv i händerna på en mästare. Det är en symfoni som fortsätter att förtrolla och inspirera och en påminnelse om att musikens språk är tidlöst. 

1. Un poco sostenuto - Allegro 

2. Andante sostenuto 

3. Un poco allegretto e grazioso 

4. Finale. Adagio - Più andante - Allegro non troppo, ma con brio 

Om verket

Robert och Clara Schumann lärde känna den unge begåvade pianisten och tonsättaren Johannes Brahms 1853. De öppnade sitt hem för honom och en varm vänskap uppstod. De blev gripna av Brahms tidiga tonsättningar och pianospel och Robert skrev en krönika om Brahms som den nye store tyske tonsättaren. Robert såg också till att Brahms fick kontakt med det tyska musikförlaget Breitkopf & Härtel och snart spreds Brahms musik över landet och hans namn blev snabbt välkänt i musikkretsar. Clara, som var en av sin tids ledande pianister, kom att betyda mycket för Brahms komponerande, både som kritiker, rådgivare och interpret. Roberts mentala hälsa försämrades åren fram till hans död 1856 och Brahms kom att bli ett stort stöd för familjen Schumann eftersom Clara gjorde många konsertresor i Europa samtidigt som parets sju barn behövde stöd. År 1855 började Brahms skissa på Symfoni nr 1. Det första utkastet ströks och användes senare i hans första pianokonsert. Några år senare började symfonin ta form men när han visade sina skisser för Clara, som beundrade vad hon såg, oroade hon sig för att verket slutade alltför abrupt och Brahms använde ytterligare 12 år för att skissa på symfonin som fullbordades 1874. Den majestätiska inledningen i sats 1 med en stadig rytm i timpanistämman fångar lyssnaren med sin kraft och djärva harmonik. Den lugna andrasatsen inleds och avslutas lugnt. Däremellan finns en rörlig del. Sats tre är inget traditionellt scherzo, som hos Beethoven, utan en graciös långspunnen kantilena. Sista satsen har viss likhet med Beethovens slutsats i nionde symfonin och Brahms etta har därför lite skämtsamt kallats Beethovens tia. Brahms var djupt tagen av Beethovens sista symfoni och det bidrog kanske till att han väntade i så många år innan han själv kunde fullborda sin första symfoni.