Sjostakovitj & Brabbins

Om verket

Gökens rop och stråksusets ljumma vindar tillkännager vårens ankomst i Frederick Delius tondikt On Hearing the First Cuckoo in Spring. På knappt sju minuter målar miniatyrernas mästare Delius upp den idylliska scenen i mjuka svepande bågar och pastoralt gungande rytmer. Delius beundrade kollegan Edvard Griegs förmåga att konstfullt inkorporera norsk folkmusik i sina verk, och lånade melodin I Ola-dalom, i Ola-kjønn som återfinns i Griegs samling 19 Norske Folkeviser op. 66. Fastän melodin är norsk och Delius själv befann sig i sitt hem i konstnärsbyn Grez-sur-Loing strax utanför Paris, har en omisskännlig stämning av frisk brittisk charm. 

1. Moderato con moto 

2. Vivace 

3. Passacaglia

Om verket

Pacifisten Benjamin Britten fick med förfäran bevittna det spanska inbördeskrigets fasor under en turné med den spanske violinisten Antonio Brosa. Därefter skrev Britten flera verk fyllda av sorg och protest mot krigets grymheter, och ett av dem var violinkonserten som fullbordades 1939, samma år som Spanien blev en fascistisk diktatur. Som alltid stöpte Britten om de gamla formerna, och gjorde den traditionella tresatsiga solokonserten till en okonventionell upptäcktsfärd, där starka kontraster avspeglar konflikten mellan krigets ondska och konstens skönhet. Inledningsvis presenterar pukorna ett kort, hotfullt motiv som sedan vandrar genom instrumentgrupperna, medan solisten gör entré med en himmelsk melodi som svävar högt över orkesterns transparenta, ständigt skiftande orkestersats. Så småningom övertar också violinen det lilla olycksbådande motivet, som sedan gör sig påmint genom hela konserten. Spänningsfältet mellan dov, förtätad stämning, skarp intensitet och andlöst vacker sångbarhet präglar hela verket. Brittens violinkonsert uruppfördes av violinisten Antonio Brosa i New York 1940. 

1. Moderato 

2. Allegro  

3. Allegretto  

4. Andante - Allegro  

Om verket

Enligt Sjostakovitj själv handlar Symfoni nr 10 om Stalinepoken. Diktatorn avled i maj 1953 efter nästan trettio år på den sovjetiska tronen, och symfonin uruppfördes i Leningrad nio månader senare. Förmodligen komponerades mycket av materialet flera år tidigare. Den första satsen upptar nästan hälften av verkets totala längd. Den är omisskännligt ”sjostakovitjsk” till sin karaktär och det är lätt att känna igen klanger och vändningar från hans tidi-
gare musik.

Första satsen följs av en marsch som brukar anses vara ett musikaliskt porträtt av Stalin. Den är ”obeveklig, utan förbarmande, som en ond virvelvind”, som musikologen Solomon Volkov formulerar det i förordet till tonsättarens memoarer Vittnesmål. Men det är lite synd att reducera denna fantastiska och mycket komprimerade musikaliska urladdning till en bild av en av världs-
historiens värsta förbrytare. Låt istället tankarna gå till något vackert och estetiskt överrumplande under andra satsen!

En minut in i tredje satsen hörs en melodi baserad på bokstäverna i tonsättarens namn: D-Ess-C-H (efter den tyska translitterering-
en D-SCH). Denna tonkombination finns i flera av hans verk, t.ex Symfoni nr 8 och Stråkkvartett nr 5, 6 och 8. Här introduceras den av flöjter och klarinetter på ett sätt som ger ett ettrigt och påstridigt intryck. En tredjedel in i satsen förekommer ytterligare ett kryptogram, denna gång baserat på namnet Elmira, en student som tonsättaren var förälskad i. Melodin ljuder gång på gång i ett ensamt horn, som osäkra rop ut i tomheten. Satsen utvecklar sig till en vals från helvetet där de båda melodierna slingrar sig kring varandra, men nu är DSCH-temat klätt i mer beslutsamma stråkar.

Finalsatsen börjar mycket lågmält, men övergår i ett ystert parti, som succesivt ökar i intensitet och galenskap tills det plötsligt avbryts av DSCH-temat för full orkester – ett Ctrl-Alt+Delete i trippel forte. Denna omstart medför viss återhämtning, men snart är frenesin tillbaka och symfonin slutar i en explosion av triumf, dunder och brak.