Säsongsöppning – Bartók & Brabbins

Uttrycket “Cockaigne” myntades under medeltiden och är ett utopiskt lyckoland där man kan lata sig hela dagen, och mat och dryck serveras i överflöd. Moralister som tyckte sig se alltför mycket frosseri och berusning i London använde Cockaigne som ett skällsord, men Londonborna övertog det snabbt som en kärleksfull benämning på sin stad. Det råder uppsluppen feststämning när Edward Elgar tar oss med på en rundtur i London som kring sekelskiftet 1900 var fullt av nöjen och förlustelser.   
Det livliga och färgrika musikaliska porträttet av London tillägnades Elgars “många vänner, alla medlemmar i Englands orkestrar.” och uruppfördes 20 juni 1901 med tonsättaren som dirigent. 

1. Moderato nobile 

2. Romance. Andante 

3. Finale. Allegro assai vivace

Om verket:

Det brukar sägas om Erich Wolfgang Korngolds musik att den låter som filmmusik, men det är snarare filmmusiken som låter Korngold, eftersom han var tongivande i Hollywood, och bidrog till att skapa den symfoniska filmmusiktraditionen.   

Korngold föddes i Wien strax före sekelskiftet 1900, ett underbarn som lade hela musiklivet för sina fötter innan han fyllt 10. Han gjorde succé med flera musikdramatiska verk med kulmen i Die Tote Stadt, en väldig opera med stort musikaliskt och psykologiskt djup som han skrev som 23-åring.   
Korngold blev inbjuden till Hollywood, och där befann han sig när nazisterna gick in i Österrike. Korngold som var jude fick stanna kvar i USA, där hans skicklighet i stämningsmåleri och säkra tajming gjorde honom till en av de största filmmusiktonsättarna. Efter sexton filmer och två Oskarsnomineringar växte hans längtan efter att utveckla större musikaliska idéer, och han lämnade Hollywood med ambitionen att återta sin position på konsertscenerna med den virtuosa violinkonserten. Han byggde sitt senromantiska mästerverk på teman från några av sina succéer; Captain Blood, The Adventures of Robin Hood och The Sea Hawk, och briljerade i rika orkesterklanger delikat kryddade med vibrafon, xylofon, harpa och celesta. Konserten ställer höga krav på solisten med virtuosa kaskader i rasande tempo och sublima evighetslånga melodilinjer i högt register.  

1. Introduzione. Andante non troppo – Allegro vivace 

2. Giuoco delle coppie. Allegretto scherzando  

3. Elegia. Andante non troppo 

4. Intermezzo interrotto. Allegretto 

5. Finale. Pesante - Presto 

Om verket: 

Béla Bartóks Konsert för orkester är ett ikoniskt verk som älskas av både publik och orkestrar världen över. Trots verkets livfulla karaktär skrevs det under svåra omständigheter av en olycklig tonsättare i exil.  

När Ungern lierade sig med det nazistiska Tyskland såg antifascisten Bartók ingen annan utväg än att lämna sitt älskade hemland och emigrera till USA. Han vantrivdes dock i New York, han hade svårt att försörja sig på sin musik, och hans hälsa började vackla. Bartók låg på sjukhus när dirigenten Sergej Kusevitskij sökte upp  honom och erbjöd 1000 dollar för ett nytt orkesterverk. Bartók uppbådade all sin kreativitet, hantverksskicklighet och musikaliska fantasi till det färgrika verk där alla orkesterns instrument exponeras solistiskt, och orkestermusikerna får visa upp sin virtuositet. Det tog bara två månader för Bartók att komponera Konsert för orkester, en charmfull blandning av explosiv energi, dansanta folkmusikaliska rytmer, och den mystiskt hemlighetsfulla klangvärld som Bartók kallade “nattmusik”.  

I den fjärde satsen citerar Bartók sången “Då går jag till Maxim” ur Glada Änkan av Franz Lehár. Bara några år tidigare hade Dmitrij Sjostakovitj använt samma melodi i sin 7e symfoni, och än idag tvistar musikkännare om huruvida Bartók parodierade Sjostakovitj eller Lehár, eller kanske båda två.