Pastoralsymfonin

Edvard Grieg föddes i 1843 i Bergen, i vad som då var Förenade Konungarikena Sverige och Norge. Han var mycket intresserad av den norska folkloren, folkmusiken och naturen, vilket ofta märks i hans musik. Norska danser skrevs för fyrhändigt piano 1881 och orkestrerades 1888 av den tjeckiske violinisten Hans Sitt. Verket består av fyra småstycken, där de två första är exempel på den norska dansen halling, och den tredje en marsch. Den sista, som framförs i detta konsertprogram, börjar mörkt, som i en granskog – men snart når vi skogsbrynet, ljuset och dansen, och tongångarna blir taktfasta och eggande. Inledningens lugubra tongångar återkommer i mitten, men den förtrollande dansen kommer snart åter och sätter punkt.

The Lark Ascending framförs inte särskilt ofta i Sverige, men i Storbritannien har stycket en helt annan status. De senaste åren har det röstats fram till det mest älskade stycket genom tiderna i omröstningar arrangerade av olika brittiska radiostationer för klassisk musik. Verket skrevs ursprungligen för piano och violin och uruppfördes i december 1920. Williams arrangerade det också för kammarensemble och symfoniorkester, men alltid med soloviolinen i centrum. Verket är inspirerat av en dikt av den brittiske poeten George Meredith, som beskriver både lärkans sång och dess rörelse uppåt. Den ”släpper en silverkedja av ljud / med många länkar, utan avbrott”. Verket börjar med en lång, tämligen fritt hållen kadens för soloviolinen och fortsätter i en stillsam, kontemplerande stämning. Det är lätt att föreställa sig en solvarm äng i ett vidsträckt landskap, med lärkan svirrande utom synhåll.

MSO-violinisten Rhona Duncan förklarar verkets popularitet så här: ”Det är tröstande, väldigt melodiskt och lyriskt. Det bygger på två gamla kyrkotonarter, så det låter enkelt och har en nästan uråldrig känsla, som att det är naturen själv som talar.”

Beethovens Symfoni nr 6 (Pastoralsymfonin) uruppfördes samtidigt som den femte i december 1808 och är en musikalisk utflykt på landet. Programmet formuleras i satsbeteckningarna:

Sats 1. ”Ankomst till landsbygden, muntra känslor uppstår.” Lägg märke till hur Beethoven jobbar med repetition. Temat som lanseras i första takten går i en loop under stora delar av satsen, vilket skapar en meditativ känsla.

Sats 2. ”Scen vid bäcken.” Här representerar repetitionerna det rinnande vattnet. Flöjten gestaltar näktergalen, oboen är vakteln och klarinetterna göken.

Sats 3. ”Uppsluppen samling av landsbygdsbor.” Dans, skratt och högljudda diskussioner, som avbryts abrupt av ett annalkande oväder.

Sats 4. ”Åska, storm.” Det ystra sällskapet skingras och söker skydd undan regn och åska. Fönsterluckor och ladugårdsdörrar stängs, tvätten tas in. Sedan drar ovädret undan lika plötsligt som det kom. På avstånd hörs utdöende åskmuller.

Sats 5. ”Herdens sång. Känslor av glädje och munterhet efter stormen.” Solen tittar fram, det droppar hemtrevligt från taken, luften är frisk.

Notera att Beethovens inte har tänkt sig detta som illustrerande musik, även om det är oundvikligt när det gäller t.ex. åskan och vinden i fjärde satsen. Istället ska tyngdpunkten ligga på de känslor som naturen väcker i oss när vi möter den. ”Mer uttryck för känsla än måleri”, instruerade Beethoven i partituret.