Kodály & Tjajkovskij

Om verket:

Johannes Brahms tillbringade sommaren 1880 i det natursköna Bad Ischl där han arbetade med två kontrasterande orkesterverk. Det ena var Akademisk festouvertyr, ett uppsluppet verk fyllt av studentikos humor, och det andra var Tragisk ouvertyr som var tänkt som scenmusik till Goethes drama Faust. Brahms inleder den tragiska ouvertyren med två kraftfulla ackord och olycksbådande pukvirvlar som frammanar det allvarstyngda temat. Det är ingen tvekan om att en mörk och dramatisk historia berättas, (men här finns också lyriska partier som för tankarna till kärleksmötet mellan Faust och Gretchen i Robert Schumanns Faustscener.) Teateruppsättningen blev inte av, men Brahms fortsatte utveckla den stormiga musiken parallellt med den muntra akademiska ouvertyren. Han beskrev dem helt kort: “ Den ena skrattar, och den andra gråter.” 

Om verket:

Zoltan Kodály är känd för sina omfattande resor på den ungerska landsbygden där han med fonograf dokumenterade den folkmusik som var hans främsta musikaliska inspiration. Men i Ungern finns också romsk musik, och när Kodály som barn bodde i den lilla staden Galánta hörde han den populära romska orkester som brukade underhålla på torget där. Ofta spelades verbunkos – rekryteringsdanser - som består av en långsam del, “lassú”, och en livlig och rytmisk “friss”. Musikformen utvecklades i armén under det habsburgska väldet, då soldater i stiliga uniformer framförde virila och virtuosa danser för att locka unga män till värvning. När Kodály som vuxen hittade en gammal notbok med danser från Galánta, mindes han med glädje det romska bandet som blev hans första kontakt med orkestermusik, och för att hålla traditionen levande använde han danserna i sin orkestersvit. Klarinetten som har en framträdande roll i sviten ska föra tankarna till det traditionella ungerska rörbladsinstrumentet tárogató vars klang påminner om en sopransaxofon. 

1. Andante - Allegro con anima 

2. Andante cantabile, con alcuna licenza 

3. Valse. Allegro moderato 

4. Finale. Andante maestoso - Allegro vivace 

Om verket:

Efter Symfoni nr 4 hade Tjajkovskij skrivit den onumrerade Manfredsymfonin, som bygger på ett lyrikdrama av Lord Byron. Sommaren 1888 hittade han efter en lång period av sökande äntligen stoff och inspiration till Symfoni nr 5 och skrev den på några månader. I inledningen etablerar dystra klarinetter ett motto som återkommer i alla fyra satser, och utgör grundmaterialet till symfonins samtliga teman. Satsen slutar med en säregen effekt – som om någon stänger av motorn till grammofonspelaren. Den idylliska långsamma andra satsen har ett huvudtema som introduceras i ett av hornrepertoarens vackraste solon, de första tonerna skapar ett ögonblicks likhet med John Denvers Annie’s Song. Ett ljusare oboesolo tar sedan vid. ”När jag dirigerar andra satsens andante, så upplever jag en oerhörd ensamhet och optimism för något som kunde ha varit kärlek”, säger MSO:s förre chefsdirigent Robert Trevino. I slutet av satsen exploderar mottot från symfonins början som en skräckfilmseffekt i tromboner och fagotter. Efter tredje satsens vemodiga vals följer finalen, som inleds med mottot och cirkeln sluts med besked när det sedan återkommer i det himlastormande slutet i fyrdubbelt forte.