Kärleken till de tre apelsinerna

Uruppförande. Diplomstudent i komposition, Musikhögskolan i Malmö 

Om verket

Brittiska Ruth Gipps (1921-1999) var ett underbarn och ett mångsidigt musikaliskt fenomen. Som fyraåring framträdde hon som pianist, vid åtta vann hon sin första kompositionstävling, och vid femton började hon studera vid Royal College of Music med Ralph Vaughan Williams som kompositionslärare. Efter examen erhöll Gipps positionen som solo-oboist i City of Birmingham Symphony Orchestra, och gjorde samtidigt en strålande karriär som konsertpianist. Hon grundade samt dirigerade sedermera två orkestrar, undervisade på flera konservatorier, och hennes anslående senromantiskt inspirerade verk framfördes i prestigefulla Wigmore Hall och på Last Night of the Proms i Royal Albert Hall.  

Gipps ointresse för radikal modernism och svårigheten att göra sig gällande i ett manligt dominerat musikliv gjorde att hennes musik från 1950-talet och framåt närmast försvann från konsertscenerna, men har på senare år fått en välförtjänt renässans genom konserter och inspelningar. 

Symfoni nr 2 är komponerad i en sats som på dryga 20 minuter bjuder på ett överflöd av melodiska, formmässiga och klangliga idéer. Musiken har en omisskännlig brittisk atmosfär kryddad med Gipps temperamentsfulla vitalitet, och en episk karaktär som för tankarna till filmmusik. Symfonin är uppbyggd av åtta kontrasterande delar med gemensamt melodiskt material. Temat som presenteras i den majestätiska inledningen återkommer som en ljungdoftande pastoral, en virvlande dans och en taktfast marsch som påminner om att symfonin är komponerad 1945, i andra världskrigets skugga. Marschen följs av ett underskönt, eftertänksamt adagio och en kraftfull final som andas hopp och framtidstro. 

1. Andante - Allegro  

2. Tema och variationer. Andantino 

3. Allegro, ma non troppo 

Om verket

Sergej Prokofjevs tredje pianokonsert inleds med en melankolisk melodi för en ensam klarinett. Flera träblåsinstrument stämmer in, och därefter stråkarna som efterhand ökar tempot och i en virvelvind lockar in solisten. På en knapp minut har Prokofjev förvandlat den lyriska stämningen till ett sprakande ekvilibristiskt pianofyrverkeri. Prokofjev såg sig som en traditionalist och använde klassiska former, men ville samtidigt undvika imitation och schabloner. Hans originalitet visar sig tydligt i denna korta, okonventionella inledning, och fortsätter genom verkets kontraster mellan poetisk skönhet och djärv harmonik. Pianostämman är ett bländade mästarprov där solisten ena stunden ömsint smeker tangenterna för att i nästa ögonblick brisera i explosiva attacker över klaviaturen. Prokofjev hade världsrykte som virtuos pianist och uruppförde själv konserten i Chicago 1921, där den entusiastiska publiken förtrollades av Prokofjevs genuint personliga musik och temperamentsfulla spel. Konserten blev snart ett repertoarverk, och Prokofjevs flitigast framförda och mest älskade pianokonsert. 

1. Ridiculous fellows 

2. Magician Celio and Fata Morgana play cards (Infernal scene) 

3. March 

4. Scherzo 

5. The Prince and the Princess 

6. Flight

Om verket

Sergej Prokofjev var en mästare i satir, humor och skruvade absurditeter, och det är allra tydligast i den komiska sago-operan Kärleken till de tre apelsinerna. Beställningen kom från Lyric Opera i Chicago, och den populäre Prokofjev som fick fria händer valde att skriva libretto över Carlo Gozzis burleska commedia dell’arte-pjäs ”L'amore delle tre melarance” från 1761. Den handlar om en prins som av en elak häxa tvingas ut på en farofylld resa till fjärran land för att söka efter de tre apelsiner som var och en gömmer en prinsessa, Efter många strapatser och möten med besynnerliga karaktärer hittar prinsen apelsinerna, och ur en av dem stiger den vackra prinsessan Ninetta som blir hans hustru. Prokofjev dirigerade själv uruppförandet 1921, och några år senare valde han ut sex avsnitt till en sagolik konsertsvit där vi hör clownerna, häxan Fata Morgana, en trollkarl och den medryckande marsch som blivit Prokofjevs signatur.