Franskt med Soustrot

Förspelet till Faurés opera Pénélope inleder. Det är ett lågmält och böljande stycke, som slår an en mystisk ton för Homeros klassiska berättelse om drottning Pénélope och hennes uthålliga väntan på sin kringirrande make Odysseus. Tjugo år får hon hålla ut och samtidigt värja sig mot lycksökande och fräcka friare, som är ute efter tronen. Men Odysseus tar kål på dem alla när han till slut kommer tillbaka, förklädd till tiggare. Operan hade premiär i Monte Carlo den 4 mars 1931.

Maurice Ravels Pavane för en död prinsessa skrevs för piano 1899 och arrangerades för orkester elva år senare med horn som bärare av melodin. Det var ett bra beslut. Visserligen kan den vackra melodin i all sin enkelhet bäras upp av ett ensamt piano, men orkesterns palett skapar en underbar fördjupning av känslan i verket.

Ordet ”pavane” kan härledas från det italienska ortsnamnet Padua (Padova), och är ursprungligen en italiensk hovdans. I Spanien har dansen dock traditionellt förknippats med sorg. Men man ska inte fästa för stort avseende vid titeln och dess djupare innebörd. Ravel valde orden främst för att han gillade hur de allittererade.

Henri Dutilleux var verksam under andra hälften av 1900-talet, fram till sin död 2013. Mystère de l’instant (ögonblickets mysterium) utgör en spännande kontrast till Ravels Pavane med sina udda klanger. I partituret föreskrivs bland annat hackbräde (cimbalom), ett östeuropeiskt stränginstrument som påminner om en cittra, men spelas med små hammare. Verket är uppbyggt av tio sammanhängande satser som alla på något sätt har med själva skapandet av musik att göra. Verket uruppfördes 1989.

Efter andra världskriget uppstod en debatt om musikalisk estetik, där de unga tonsättarna i "Andra wienskolan" avfärdade den nyklassicistiska väg som bland annat Stravinskij hade slagit in på. De förespråkade i stället atonalitet och seriella kompositionstekniker. Poulenc gick i polemik med denna enkelspårighet, och hans ljusa och dansanta Sinfonietta skulle kunna ses som ett inlägg i debatten. Här finns hyllande associationer till såväl Stravinskij med bitterljuva melodier, som till Mozart och Haydn. Verket består av fyra satser och hade urpremiär i London 1948.