Franskt med Hardenberger

Armeniern Polyeuktos tjänstgjorde som officer i den romerska armén och blev i mitten av 200-talet omvänd till kristendomen. Han predikande våldsamt mot den romerska sedvänjan med avgudadyrkan och blev för detta fängslad, torterad och halshuggen. Inom katolska kyrkan vördas han som beskyddare av löften och handelsavtal. 1642 skrev den franske dramatikern Pierre Corneille en tragedi om helgonets liv, som inspirerade till operor av bland annat Donizetti och Gounod.

Paul Dukas (1865-1935) skrev denna ouvertyr till pjäsen 1891, strax efter att han avslutat sina studier. Wagner var en stor inspiration, bland annat i bruket av ledmotiv. Men Dukas stora talang var att orkestrera. Lyssna till hur han släpper fram olika instruments unika läten och hur klangerna ändras när de kombineras på nya sätt.

Den franskamerikanska tonsättaren Betsy Jolas (f. 1926) är i högsta grad en modernistisk och samtida tonsättare, men har aldrig klippt banden till det förflutna. Hon har ett stort intresse för bland annat renässansmusik. Hon studerade för Milhaud och Messiaen, och var också den sistnämndes assistent i början av 70-talet.

Onze Lieder betyder ”11 sånger” på fransktyska och är ett halsbrytande stycke för trumpet och orkester. Ibland låter det jazzigt, ibland romantiskt, ibland ljuvt melodiöst. 

Titeln Les Biches är mångtydig och svåröversatt. Ordagrant betyder den ”hjorthonorna”, men kan också anspela på personer med stor och udda sexuell aptit. Därmed ringar den in stämningen i denna balett, som blev den 22-årige Francis Poulencs stora genombrott. Den saknar egentlig handling, men kretsar löst kring ett sällskap bestående av unga män och kvinnor på en somrig fest. Under ytan bubblar yra, berusning och erotik. Sviten som framförs här kom till 1948, 24 år efter premiären.

Den franske pedagogen och tonsättaren Florent Schmitt levde länge och komponerade in i det sista. Han avled 1958, 87 år gammal. Denna svit är en av hans senare skapelser, och skrevs ursprungligen för trumpet och piano, men som så ofta med den här typen av verk gjorde han också en orkesterversion. Första och sista satsen är lekfulla och utmanande både för solisten och orkestern. Däremellan kommer en lugn och mystisk sats där trumpeten går i fin och stillsam dialog med flera träblåsinstrument. Håkan Hardenberger var den förste att spela in den här musiken på skiva, pianoversionen, tillsammans med Roland Pöntinen 1989.