Beethovens Femma (lördag)

Frågan är vad som finns att säga om Beethovens ödessymfoni som inte redan har blivit sagt.  

Det finns nog få människor på jorden som inte vid något tillfälle har hört de första fyra noterna. Under andra världskriget inledde de fyra noterna BBCs radiosändningar för om man översätter noternas rytm till morsealfabetet bildar de bokstaven V för Victory – seger. 

När Beethoven 1804 påbörjade sitt komponerande av denna femte symfoni hade han insett att han höll på att tappa hörseln helt. I musiken kan man lätt läsa in kompositörens kamp med att trotsa och acceptera sitt öde. Från första satsens moll, till avlutande satsen i dur. Han komponerade sig igenom sin sorgeprocess. Men sorgeprocessen tog ändå fyra år, uruppförandet av den femte symfonin genomfördes först 1808, och under tiden hade han också bland annat hunnit skriva Appassionata-pianosonaten, de tre Razumovsky-stråkkvartetterna, violinkonserten, den fjärde pianokonserten och ett första utkast av Fidelio. Det är kanske inte en långsökt tanke att tänka sig en viss stress hos Beethoven, för att lyckas skriva klart all musik han hade i huvudet innan han förlorade möjligheten att också höra den. 

I och med Beethovens femte symfoni revolutionerade kompositören den musikaliska historien för evigt. Borta var de pudrade perukerna, pastellfärgerna och sköra porslinsfigurerna som 1700-talet handlade om. I och med dessa första fyra toner kastas vi in i en musikalisk och politisk revolutionstid, mättad med krutrök. 

Dessa första noter är dock inte på något sätt unika genom musikhistorien. Både hos Mozart, och Haydn går de att höra, men då ofta som ett avslut, med drillar och kadenser. Det Beethoven gjorde var att ta bort allt pynt, och låta noterna få stå för sig själva. Kraftfulla och direkta.  

Vad kan man då kunna säga om denna symfoni som inte redan har sagts? Kanske att man inte ska läsa in för mycket i den, utan njuta av musiken och göra tonerna till sina egna och fylla dem med det de skapar inom en själv.