Olof Wretling: “Medan hot finns där ute bor monster här inne, nära.”

Olof Wretling, Mattias Fransson och Sven Björklund tar tillsammans med regissör Ada Berger monstren ut ur Pixi-böckerna och in i en suggestiv samtid där det gör ont att vara vuxen och där skräck och humor går hand i hand.

Efter utsålt hus på Kulturhuset Stadsteatern och en turné som hyllats av kritiker och fått publiken att vika sig av skratt kommer Monstrets tid nu till Malmö.

– Det är mycket improvisation och publiken är väldigt med i den här föreställningen. Någon tyckte att vi skulle kunna hålla på hela natten, säger Olof Wretling från Klungan och Mammas nya kille.

Temat monster föddes under skådespelarnas skrivsessioner. De sätter en äggklocka på femton minuter och skriver. Ut kommer allt möjligt, och bit för bit mejslas föreställningar och radioprogram fram. 

Från krig och klimathot i världen till monstret i källaren, och orosodjuret som lurar bakom axeln.

– Det är väl det som är vårt ägg, våra rädslor är så personliga, säger Olof Wretling.

Vad är ett monster för dig?

– Jag har ganska lätt för att skapa monster. De kan vara en motor för kreativitet, ett sätt att ta sig framåt. Men också det man målar upp i sitt huvud med oro, saker som finns i mig. Men min största rädsla är kanske inte din största rädsla.

– Vilka är monstren som vi har runt omkring oss? Vi gör en improvisation kring olika monstermöten. Från någon som knappt vågar gå till Ica, till någon som har sett ett monster, till alla nyhetssändningar som vi matas med. När samhället tycker sig ha hittat ett monster, detta att samtiden är upptagen av att identifiera vad ett monster är.

Det finns några röster som gruppen har haft med sig i sina skrivsessioner genom åren.

– Det är som att spela i ett band. Vi kan ta ner en röst som ett instrument från väggen och spela på den. Man är den man är och kommer därifrån man kommer.

Olof Wretling tar även upp ett citat från filosofen Friedrich Nietzsche: ”Den som slåss mot monster bör se till att han inte blir ett monster i processen. Och om du tittar tillräckligt länge in i en avgrund, kommer avgrunden att titta tillbaka in i dig.”

– Vi vänder och vrider på begreppet monster snarare än att det är ett speciellt monster. Det får många olika ansikten.

Han kommer tillbaka till det enorma ägget på scen.

– Vad är det i det där ägget och vad projicerar vi på det vi inte ser? När man väl får se monstret på film så är det inte så läskigt. Vår rädsla får nya ansikten. Frågan är om vi kan skydda oss från monster.

Frågan går igen i den suggestiva scenografin och kostymen av Magdalena Åberg, som andas Twin Peaks och dess röda gardiner.

Skapar vi de monster vi behöver?

– För mig kan det nog vara så. Det finns en spänning inåt, att monster nog är en del av min kreativitet och av att jobba med humor. En minut innan jag ska gå på scen och står där i kostym och smink så tänker jag varför gör jag det här, jag vill vara och fiska med min son eller leta efter en Epatraktor med min dotter i Värmland. Men det är en del av mig att skapa motstånd.

Jeanette Thuresson