Nallekonserten får tummen upp – men mamma blev lite rädd

I foajén spelas det musik och en svag härlig doft av pannkakor sprider sig mellan de förväntansfulla besökarna. Här finns mycket att hitta på före konserten, Nalles pysselhörna, och Nallesväng där sångglada pedagoger värmer upp med klapp och sång före konserten. Det är fullt fart i den unga publiken. Här finns mycket att spana in!

Maia, som snart fyller 5 år, är på Malmö Live tillsammans med sin mamma Caroline Carlsson och sin isbjörnsnalle. Det är andra gången de går på Nallekonsert, första gången var julkonserten. Nu är hon spänd på hur dagens konsert ska bli. Hemma lyssnar de inte så jättemycket på klassisk musik, bortsett från att Maia under en period brukade somna till filmmusiken till Pirates of the Caribbean.

– Jag brukar lyssna på barnmusik och vuxenmusik. Det är två vuxenlåtar som jag gillar: Fem fine frøkner och... vad heter den andra?

– Guld och gröna skogar. Och för några år sen fick du en barnbok som spelade Vivaldis Fyra årstiderna när man tryckte på knappar, säger mamma Caroline.

Maia minns från förra Nallekonserten att hon fick se en häxa på projektionerna bakom orkestern, och att en i orkestern spelade ett väldigt spännande instrument. Hon gestikulerar med armarna för att visa:

– Den var jättestor, och så var det jättestora streck som man kunde spela på. Harpa! Jag har ingen sådan, men jag har barninstrument. Vi har trummor, flöjt och saxofon. Och ett munspel. Men trumman är borta. Pianot i matrummet är roligt.

– Där pappa spelar varje dag. Du brukar ju också dansa, du tycker ju att det är jättekul med musik hemma, säger mamma Caroline.

Maia nickar:

– Ja. Men jag gillar mest att sjunga.

Klockan ringer och det är dags att hitta sina platser inne i den stora Konsertsalen, där MSO-musikerna sitter och stämmer sina instrument. Maia lokaliserar harpan, och utbrister också när hon får syn på en tuba:

– Kolla vilken jättestor trumpet!

Snart börjar musiken med Valkyriornas ritt av Richard Wagner, och Maia lyssnar andäktigt. När musiken klingat ut kommer Elinor Fryklund in på scenen i en grön klänning och huvudpersonen Nalle i famnen. Hon hälsar glatt på barnen och de vuxna i publiken och får alla att ställa sig upp för att värma upp: vi ska vifta på armarna, benen och – viktigast av allt – rumpan. När publiken tillsammans med Elinor och orkestern får sjunga Nallevisan har alla blivit glada och avslappnade, och Elinor fortsätter med att berätta att Nalles kompis Sandra är ute på resa, och vi ska få gissa vilka länder hon åker till, med hjälp av musiken, projektioner på väggen och ledtrådar i vykorten som Sandra skickar till Nalle.

Den musikaliska resan tar oss till Japan, Australien, Nigeria, USA, Sverige och Spanien, och på vägen får vi också en presentation av bleckblås-sektionen, ledd av dirigent Joakim Unander. Och vips har det gått 45 minuter och konserten är över, och Maia hann inte tröttna det minsta, utan gör tummen upp för att visa vad hon tyckte om upplevelsen. Men det var lite kusligt när bleckblåsarna spelade starkt för att visa hur olika instrumenten kan låta:

– Det läskiga var lite för läskigt! Men jag blev inte rädd, men mamma blev rädd!