Mellan arktisk tystnad och flammande eld

Först och främst, varmt välkommen tillbaka. Hur känns det att återvända till Malmö och få arbeta med Malmö SymfoniOrkester igen?

Tusen tack, det är underbart att få återvända till Malmö, jag har alltid känt en så varm välkomst här – ända sen den första konsertveckan tillsammans! Under de senaste åren har vi haft fantastiska program med verk jag känner starkt för och räknar till mina favoriter. Och denna konsertvecka i oktober är inget undantag. Uppskattar verkligen programläggningen tillsammans med Erik Mikael och det att vi har möjlighet att spela och fördjupa oss med orkestern i så otroligt fin nyskriven musik. 

Hur har din erfarenhet av att få hoppa in som dirigent i sista minuten präglat ditt sätt att förbereda dig på dirigentpodiet?

Jag tror det faktiskt har gett mig självsäkerhet och framförallt självkännedom. Jag vet att jag t.o.m på väldigt kort varsel kan studera in ett nytt verk och få det essentiella fram i musiken. När inhoppen har lyckats och jag dessutom har kunnat njuta av konserten har det allting blivit ännu mera minnesvärt. Men fast jag kan vara snabb på att studera in ett verk väljer jag i normala fall varje gång att ha så mycket tid som möjligt med förberedelsen. Dessa inhopp har även varit prov på mina egna gränser, och som dirigent är det viktigt att man med erfarenhet lär sig var dom gränserna går. 

Ta oss igenom Eldfågeln-programmet. Vad kan publiken vänta sig av en konsert som så dramatiskt ställer iskall arktisk stillhet mot flammande, vulkanisk eld?

Outi Tarkiainens musik känns för mig ofta präglad med en viss mystik och ett beundrande av de temat hon komponerar om. ”Songs of the Ice” faller rätt in här: is beter sig konstigt, är urgammalt och den is vi ser med människoögat är en bråkdel av den som finns under ytan. Det är väldigt mystiskt. I denna aspekt tycker jag faktiskt att Tarkiainen och Stravinsky har något gemensamt, eftersom ”Eldfågeln” är en folksaga också präglad av mystik – redan första takterna i introduktionen är bevis på det. Senare i sviten kommer ”Eldfågelns” vilda och eldiga satser och slutet är ett av det maffigaste som finns i orkesterlitteraturen.  Jag gillar mest i ”Eldfågeln” det att ursprungligen är det en balett, så alla satser ska kunna dansas, och detta är en stor inspirationskälla för mig. Det roliga är att Salonens cellokonsert på första halvan av konserten har en nästan likadan dramalinje som Tarkiainen och Stravinsky tillsammans på den andra halvan: vi börjar i ett flytande kosmiskt tillvaro och tar oss så småningom till en vild dans och ett maffigt slut. Denna cellokonsert hör till Senja Rummukainens standardrepertoar och hon är just rätt röst att vägleda oss igenom detta dramatiska verk.

Vad hoppas du att publiken tar med sig när de sista tonerna har klingat ut?

Ett öppet och inspirerat sinne! Och jag hoppas energin vi ger smittar av sig och bär åhörarna i sin vardag hela kommande veckan!