Jag gjorde allt för att få spela med i ungdomsorkestern
– Efter det var pianot ganska ointressant. Jag övade och övade på min violin bara för att komma med i ungdomsorkestern varje år. Det var det roligaste jag visste och det viktigaste i livet just då.
Har du varit med om att någon sträng har brustit under en konsert?
– Ja, det har hänt. Det brukar vara E-strängen, som är tunnast. En gång skedde det under ett solo, och då fick jag låna ett annat
instrument. En annan gång hände det precis innan en konsert med Young Musicians Symphony Orchestra i London, som skulle
dirigeras av Yehudi Menuhin. Jag var andre konsertmästare och stämde orkestern – och då gick strängen. Jag fick gå ut, och där stod Menuhin och konsertmästaren och väntade på sin entré. Det var på den tiden då konsertmästaren kom in på scenen efter att resten av orkestern tagit plats, och sist dirigenten. Så jag var tvungen att sätta strängen på plats inför deras skrämmande blickar. Men de var tål-
modiga och väntade. Sedan gick vi in alla tre.
Vad ser du särskilt fram emot att spela under säsongen?
– Carl Nielsens fiolkonsert med Johan Dalene som solist! Vi spelade den nästan förra säsongen, men fick ställa in en eller två timmar innan på grund av Covid. Det var otroligt sorgligt. Och så ser jag förstås fram emot Ralph Vaughan Williams The Lark Ascending (lärkan lyfter), som vi spelar i september. Jag studerade stycket när jag gick på Royal Academy of Music i London, trots att tonsättaren kom från rival-skolan Royal College, haha. Det är som en fiol-konsert, fast i en sats. Verket fyllde 100 år 2021 och röstades fram som det populäraste klassiska stycket någonsin av både BBC Radio 4 och Classic FM. Det är alltså väldigt älskat i England, men spelas inte så ofta i Sverige.
Hur kommer det sig att stycket är så populärt i England?
– Det är tröstande, väldigt melodiskt och lyriskt. Det bygger på två gamla kyrkotonarter, så det låter enkelt och har en nästan uråldrig känsla, som att det är naturen själv som talar. Den pastorala känslan gör att det passar bra tillsammans med Beethovens Symfoni nr 6, som också framförs under konserten.
Finns det något som är typiskt för MSO jämfört med andra orkestrar och ensembler som du har spelat i?
– En del dirigenter har sagt att vi är väldigt snälla, för vi följer verkligen dirigentens idé och vision. Vissa orkestrar vill ha ett eget spelsätt, en egen karaktär och prägel, men vi i MSO kommer från så olika ställen. Vi har ingen tradition av att spela till exempel Beethoven på ett visst sätt, som man kanske har i Wien. Den dirigent som kommer dit och vill genomföra en ny idé får det nog jobbigt.