Intervju med Johan Åhnberg inför konserten Valthorn x4

Robert Schumanns Konsertstycke för fyra horn och orkester från 1849 är en rejäl utmaning för solisterna. Men det är inte ofta som hornister i symfoniorkestrar får tillfälle att träda fram i soloposition. De senaste tjugo åren har Johan Åhnberg, som sedan 2020 är stämledare för hornsektionen i MSO, varit solist vid två tillfällen.

– Så det känns jätteroligt att få göra det här stycket med mina kollegor, säger han. Framförallt för att det är så vackert och välskrivet. Jag är över huvud taget väldigt förtjust i musiken från den tiden, som Mendelssohn, Brahms och just Schumann.

Vad finns det för svårigheter med verket?

– För det första att man är fyra solister som spelar solistiskt med orkestern, vilket kräver stor noggrannhet. Det går väldigt högt och är ekvilibristiskt i de övre registren. Det är nästan bara Haydns symfonier som går lika högt som det här. Förstahorn-stämman har dessutom nästan inga pauser, så vi är två som delar på den. Det är inte ovanligt att man hjälps åt litegrann på det här sättet med just den stämman.

Det finns låghornister och höghornister, hur går det där till i praktiken?

– När man börjar spela i orkester specialiserar man sig ofta som antingen det ena eller det andra. Det är i princip samma instrument, fast med små variationer. Jag började som låghornist en gång i tiden, men har gått över till höghorn. Det är helt olika provspelningar, olika stycken, olika orkesterutdrag. Det finns nog fler låghornister som är bra på höghorn, än vice versa. Det är svårt att spela tydligt och svagt i det låga registret.

Vilken roll brukar hornet ha i symfoniorkestern?

– Det får ofta vara med och skildra varma romantiska känslor och den storslagna naturen. I Beethovens Pastoralsymfonisignalerar hornet att ovädret är över. De här konventionerna tog Erich Wolfgang Korngold med sig till den amerikanska filmmusiken på 1930-talet, där hornen ofta står för de stora scenerna, prärierna och bergen.

Visst är det ni i hornsektionen som får spela Wagnertubor när sådana står i partituret?

– Ja, precis. Det är likartad teknik, även om det är ett helt annat instrument – kanske mest känt för att det är svårt att stämma och intonera på. I en symfoniorkester kanske man spelar Wagnertuba vart femte år, medan det förstås är vanligare i ett operahus.

Kan du ge några exempel på kompositörer som förstått hornet extra bra?

– Richard Strauss hornstämmor är oerhört välskrivna. De är ofta svåra, men ligger fantastiskt bra för instrumentet. Ta t.ex. valsen i slutet av Rosenkavaljeren. Eller Vier letzte Lieder. Eller operan Capriccio, som slutar med ett kort, men fantastiskt hornsolo. Även Alpsymfonin innehåller spännande utmaningar för oss. Andra satsen i Tjajkovskijs Symfoni nr 5innehåller ett viktigt hornsolo, som är en personlig favorit. Gustav Mahler är en annan kompositör som har gjort vårt jobb väldigt roligt.