Bent Sørensen
Bent Sørensen

På konserten spelas även Debussys En fauns eftermiddag och Brahms Symfoni nr 3.

Evening Land består av minnesbilder av två kvällslandskap. Ett från min barndom, där jag sitter och tittar ut genom ett fönster och ser ett mycket stillsamt landskap i fantastiskt kvällsljus. Den andra är från en skyskrapa i New York som präglas av storstadens kaos. Stycket börjar med en ensam violin, så tyst att den nästan inte hörs. Sen kommer orkestern som ett skepp, som seglar in över ljudbilden. Där har vi kanske den lille pojken som tittar ut genom fönstret, och ser landskapet komma närmare och närmare.

Hur förhåller sig programmets två andra verk till Evening land?

– Landskapen som jag ägnar mig åt i Evening Land avspeglar sig i två helt andra landskap från de andra styckena, med kontraster emellan. Idén var att utforma konserten som ett dygn, där vi går från eftermiddagssolen hos Debussy till kvällslandet i mitt verk. Det finns en fantasifullhet i Debussys klangvärld som jag gillar mycket. Brahms-symfonin blir därmed natten rent kronologiskt – men musikaliskt representerar han nog mer dagtimmarna.

Brahms har alltid någon form av tröst eller mildhet över sig, särskilt i de stora verken. Hans musik befinner sig mitt emellan – det står alltid något på spel som inte sägs rakt ut. Han är en stor symfoniker, men befinner sig i en intermezzovärld. Detta fascinerar mig mycket. Evening Land är inget melankoliskt stycke, men det har en mildhet i sig som vi också hittar hos Brahms.

Ibland talar du om ditt ”musikaliska DNA”. Kan du förklara vad det är?

– Vi utvecklas ju hela tiden som människor. Vår värld ändrar sig och vi ändras som personer, men själva DNA:t är och förblir detsamma. Att skapa musik innebär att man alltid har sitt förflutna med sig, samtidigt som musiken ständigt utvecklas. Då och då kan man märka hur DNA:t lyser igenom. När det gäller Evening Land tror jag att det bland mycket annat lyser genom med den tysta violinen och den nästan lika tysta orkestern som kommer in som det där skeppet. Att befinna sig i en värld av klarhet, som plötsligt fördunklas av skuggor. Men allt detta är ju en gåta som man aldrig själv kan lösa. Det är det magiska med att vara kompositör.

Vad betyder mötet med kompositionsstudenterna för dig?

– Det är ett stort ansvar och en stor glädje. När man undervisar har man en mentorroll, men man har också en ung kollega framför sig. Det ger en bra inblick om tillståndet i nationen på den nya musikens område. Som lärare har man stor erfarenhet genom allt man har åstadkommit, men man är hela tiden nyfiken på vad de studerande gör.

Vad är viktigast för dig i rollen som pedagog?

– Att hjälpa studenten att hitta sitt eget DNA, att finna sin väg. Kompositionsundervisning är lite som psykoanalys; något i den studerande ska upp till ytan. Det är en dialog, en samtalsprocess. Om studenten finner sin röda tråd, sitt projekt, så har man lyckats.

Du kanske också är intresserad av

Senast uppdaterat: 2021-09-23