Ouvertyr till operan Friskytten

I Webers folksagobaserade opera är det magi och kärlek som för handlingen framåt.  

Max är kär i Agathe, men för att få hennes hand måste han visa sin pricksäkerhet med gevär och kula. Han har inte riktigt de färdigheter som krävs, men praktiskt nog får han ett erbjudande han inte kan tacka nej till, av sin kärlekskonkurrent, som visar hur man stöper magiska kulor som aldrig missar sitt mål. Sex kulor för skytten, men den sjunde tillhör djävulen. Scenen som avslöjar hur kulorna stöps i den mystiska ”Vargklyftan” har beskrivits som en av de främsta musikaliska beskrivningarna av övernaturligt obehag, och är ofta använd för att suggerera skräck även i vår tid. 

Magin fungerar och tack vare de förtrollade kulorna träffar Max sina mål, men den sjunde kulan är kvar. För att bevisa sin talang ska han inför den styrande Prins Ottokar skjuta en duva med den sjunde kulan. Men eftersom kulan tillhör djävulen har den egna planer, och träffar istället Agathe, som står redo i brudklänning och med krans i håret. Agathes brudklädda lik förs till Vargklyftan, och Max väntar sitt straff. Men i sista stund räddas han och Agathe väcks till liv av den vandrande mystiske eremiten, som förklarar att det brott som Max begått genom att ingå förbund med den onde, gjordes enbart av stor kärlek till Agathe, och att han därför inte syndat. Kärleken övertrumfar brottet, och Agathe vaknar till liv. Och som sig bör i sagor, slutar historien lyckligt, och alla lever lyckliga i alla sina dagar.