Symfoni nr. 6

Tjajkovskij skrev skissen till Pathétique-symfonin på sammanlagt tolv dagar i mars och april 1893. Sedan fick den vila för annat arbete, resor och hederspromovering i Cambridge. I augusti påbörjade han instrumenteringen och den 28 oktober uruppfördes verket i Petersburg med tonsättaren själv på pulten. Nio dagar senare var han död i kolera, 53 år gammal. Därmed startade en kedjereaktion av spekulationer och fantasier som nu har pågått i 130 år.

De flesta bedömare är överens om att Tjajkovskij dog av att ha fått i sig vatten som var kontaminerat med kolerabakterier. Frågan är om han drack det där vattnet med flit? Var skammen över att vara homosexuell och förälskad i sin 22-årige systerson för tung att bära? Eller tvingades han till självmord av ett hemligt sällskap? Är Pathétique-symfonin sålunda ett självmordsbrev? Ett requiem över honom själv?

Ja, så kanske det kan vara. Eller så är det mycket enklare. För döden är tyvärr – eller snarare tack och lov – oftast banal. Folk drabbas av sjukdomar. Och dör. Till och med utan att skriva testamenten i form av symfonier.

Verket är full av extrema kontraster. Första satsen pendlar mellan hotfulla klanger och bländande känslosvall. Mellan ohörbart sexdubbelt piano, och våldsamma attacker på maximal volym. 

De båda mellansatserna skiljer ut sig med sina avsevärt ljusare temperament. Andra satsen låter som en munter vals, men den som försöker dansa tretakt kommer att snubbla, för den är skriven i 5/4-takt. I tredje satsen skruvas tempo och käckhet upp flera snäpp i en marsch som hade kunnat spelas under eftertexterna till en westernfilm med patriotiskt slut. Triumfen stegras och stegras – bara för att kontrasten till finalen ska bli så brutal som möjligt. Och brutal är den sannerligen: I början drar iskalla stråkar in som en vind från Hades. Sedan lägger sig långsamt det obevekliga mörkret över musiken, tills bara cello och kontrabas återstår – knappt hörbart, avgrundsdjupt. Pjotr Iljitj Tjajkovskij has left the building.