Symfoni nr 3

1875 var ett mycket kreativt år för den trettiofemårige tonsättaren. I februari färdigställde han sin magnifika Pianokonsert nr 1 och han jobbade under året också parallellt med två andra av sina stora verk: balettdebuten Svansjön och Symfoni nr 3. Symfonin blev färdig i augusti och uruppfördes i Moskva i november samma år.

Det är den enda av Tjajkovskijs symfonier med fem satser, och formen skapar fin symmetri. I mitten breder en långsam och stillsamt klagande sats ut sig, som omges av två scherzon, som i sin tur omges av en inledning och en final. Alla symfonins satser utom den långsamma har inslag av dansrytmer, och det är sannolikt en av anledningarna till att den legendariske koreografen George Balanchine, känd för sina samarbeten med Stravinskij, använde symfonin (minus första satsen) till sitt dansverk Diamonds 1967. Andra satsen är en graciös vals och finalen en virvlande polonäs, som har bidragit till att symfonin ofta kallas Den polska. Verket inleds med en marsch som pendlar mellan sorg och majestät. Märk att detta var långt innan marschinslag blev symfonisk vardagsmat genom Mahler och senare Sjostakovitj.