Symfoni nr. 2

Våren 1871 var Tjajkovskij inne på sitt sjätte år som professor vid konservatoriet i Moskva och hans ekonomiska situation förbättrades äntligen. Han kunde skaffa egen bostad istället för att vara inneboende, vilket gav honom frihet och ro att komponera.

Symfoni nr 2 är ett bra exempel på hur Tjajkovskij lånade melodier och teman ur folkmusikskatten. Mycket av kompositionsarbetet utfördes sommaren 1872 på hans systers gods Kamenka i Ukraina, och alla satser innehåller citat från just ukrainska folkvisor – eller pastischer på sådana. Följaktligen kallas symfonin ofta Den ukrainska (eller Lillryska, efter det namn som företrädarna för Kejsardömet Ryssland gärna använde om de västra och centrala delarna av det som idag är Ukraina). Symfonin uruppfördes i Moskva i februari 1873 och hyllades av såväl publiken som kritikerna. Framgångarna ledde till andra uppdrag, bland annat ombads Tjajkovskij att skapa musik till skådespelet Snöjungfrun och Shakespeares Stormen.

Symfoni nr 2 präglas av livsglädje. Den melankoli som hans symfonier vanligen genomsyras av, märks nästan inte alls här. Första satsen börjar försiktigt med ett tema ur en folkvisa om floden Volga som presenteras av ett ensamt horn, sedan av fagott. Satsen slutar som en spegling av början. Där man vanligen förväntar sig en långsam, allvarlig sats, bjuder Tjajkovskij istället på en elegant marsch. Tredje satsen är ett scherzo med hög, koncentrerad energi, förutom under ett trio-avsnitt som bjuder på andhämtning under en kort stund. Finalen kretsar kring ett tema från visan Tranan. Det varieras, byggs ut och stegras på ett starkt smittande sätt och det känns inte omöjligt att Igor Stravinskij hade den här musiken långt bak i huvudet när han trettioåtta år senare skrev finalen till sin balett Eldfågeln.